Att befolkningspyramiden blir alltmer topptung är givet. För femtio år sedan var det bara lite drygt halva befolkningen i Sverige som blev 65 år. Idag blir nästan lika många 80 år. Det ger fler pensionärer. Samtidigt som antalet yrkesverksamma inte ökar i samma takt.
På detta räknar matematikerna. Med resultatet att den sk försörjningsbördan kommer att öka från en kvot på 0,7 idag, där det legat ganska stabilt under de senaste 50 åren, till 0,8 år 2020.
Försörjningsbördan räknas ut genom att antalet personer i de försörjda åldersgrupperna 0-19 år respektive 65 år och äldre slås ut på antalet personer i åldersgruppen 20-64 år, som antas vara yrkesverksam och därmed försörjande.
Befolkningsstatistikerna vet att räkna, så det råder ingen tvekan om att försörjningsbördan, såsom den definieras i denna matematiska abstraktion, kommer att öka framöver.
Detta ger också en matematisk slutsats: För att försörjningskvoten skall kunna behållas på nuvarande nivå (0,7) så måste det relativa antalet yrkesverksamma öka. Vilket kan ske genom arbetskraftsimport. Men mest effektivt genom höjd pensionsålder, som ökar antalet försörjande och samtidigt minskar antalet försörjda.
I den sterilt matematiska modell som försörjningsbördan utgör är slutsatsen oantastlig. Men nu handlar samhällsutveckling inte om matematik, utan om politik. Och då blir slutsatsen genast uppåt väggarna.
För det första stämmer inte modellens parametrar. Så dröjer det ända upp till slutet av tjugo-års åldern innan dagens ungdomar får fast förankring på arbetsmarknaden. Med en ungdomsarbetslöshet på över 20 procent som följd.
Samtidigt tvingas alltfler äldre lämna ett alltmer hektiskt arbetsliv långt före uppnådd pensionsålder. Med utslitna kroppar och/eller sargade själar. I Sverige jobbar därför bara var tredje 64-åring och den faktiska pensionsåldern beräknas till i genomsnitt 62 år. Givetvis med tidigast avgång för dem med slitsamma arbetaryrken.
Situationen är likartad i andra länder. I Danmark jobbar bara 16 procent av 64-åringarna och den verkliga pensionsåldern är 60,6 år. I Finland är motsvarande siffror 11 procent och 59,1 år.
Arbetslöshet nämns inte
På köpet har vi arbetslösheten, som beräknas passera 10 procent under nästa år. Och de påtvingade deltiderna, som förnekar framförallt kvinnor rätten att heltidsarbeta.
Bara den som stirrar sig blind på död statistik kan då hävda att vi måste jobba längre upp i åldrarna för att klara försörjningsbördan.
Saken ordnas lätt genom att sätta de arbetslösa i jobb och genom ett arbetsliv som gör det möjligt för människor att jobba fram till pensionen.
Detta är dock inte vår huvudinvändning mot räknenissarnas statistiktrick. För mer avgörande än haltande parametrar är att modellen helt utesluter den avgörande faktorn, nämligen ekonomisk utveckling och ökad produktivitet.
Det finns mycket att invända mot bruttonationalprodukten, BNP, som mått på ekonomisk utveckling. Eftersom BNP uteslutande mäter transaktioner på den kapitalistiska marknaden. Men som vedertaget begrepp duger ändå BNP för att punktera statistiktricket.
Tabellen över försörjningsbördan finns på sidan 69 i Statistisk årsbok 2009. Den visar att försörjningskvoten legat kring 0,7 från 1960 och till 2009, med en liten ökning under 80-talet. Men från 2010 beräknas den öka snabbt för att landa en bit över 0,8. Det ger en ökning av försörjningsbördan på i runda slängar 15 procent.
Tredubblad rikedom
Med detta konstaterat bläddrar vi snabbt fram till sidan 349. Där det finns en tabell över bruttonationalproduktens utveckling per capita. I fasta priser.
Vi går in 1960 och kan då konstatera att BNP per capita ökat med 300 procent fram till 2010. Betänk detta. Sverige har alltså blivit tre gånger så rikt under de senaste femtio åren; varje arbetande svensk producerar tre gånger så mycket idag som 1960. Men ändå framställs en ökning av försörjningsbördan med ynka 15 procent som en framtida ödesfråga.
Mycket har hänt sedan 1960, inte minst välfärdsmässigt. Så låt oss göra ett stopp också 1990. Varvid tabellen visar att Sverige blivit 50 procent rikare de senaste tjugo åren. Det finns alltså god marginal att klara den beräknade ökningen av försörjningsbördan. Genom en ekonomisk utveckling som redan ägt rum.
Hur tillväxten kommer att utvecklas de kommande tjugo åren kan man bara sia om. Men kapitalismens tillskyndare hävdar i korus och med emfas att den nuvarande krisen bara är tillfällig och att tillväxten snart nog kommer att skjuta fart igen, enligt regeringens prognoser redan under nästa år.
Låt oss ta dem på orden. Genom antagandet att de kommande tjugo åren ger ungefär samma utveckling som de senaste tjugo, som inkluderade den djupa krisen på 1990-talet. Då räcker småskolans matematik för att konstatera att den ökade försörjningsbördan inte utgör något problem. Eftersom tillväxten ökar mer än tre gånger så mycket.
Här närmar vi oss problemets kärna. Som alls inte utgörs av att vi blir friskare och äldre, det är i grunden positivt, utan av att en allt mindre del av rikedomsökningen i samhället avsätts till det gemensamma.
Räknenissarna på Statistiska Centralbyrån gör sitt jobb. Dåraktigheten uppstår när matematiken omvandlas till politik, utan hänsyn till andra faktorer.
Som av Mona Sahlin, som inför sossekongressen härförleden framförde ett enda substantiellt löfte: Att pensionsålderns måste höjas.
Detta ger i blixtbelysning socialdemokratins hela visionslöshet. Det handlar inte längre om att bygga landet bättre och till fördel för de många. Utan om att anpassa landet till kapitalismens allt girigare vinstkrav.
För vår del säger vi tvärtom. Situationen i Sverige kallar på sänkt pensionsålder!
För att pensionsåldern måste avspegla de verkliga förhållandena i arbetslivet, med en faktisk pensionsålder på 62 år, och de verkliga förhållandena på arbetsmarknaden, med en arbetslöshet på snart 10 procent och med en ungdomsarbetslöshet på 20 procent. Låt de äldre lämna plats för de unga och för de arbetslösa – det tjänar alla på.
Givetvis innebär sänkt pensionsålder ett ytterligare ökning av den statistiska försörjningsbördan. Men det utgör inget problem.
Eftersom ökad produktivitet och ökad tillväxt gör bördan lättare. Om rikedomsökningen fördelas rättvist och med ambition att göra livet bättre för de många.
Sänkt arbetstid
För framtiden finns det rentav anledning att gå ett stycke längre. Genom att också införa 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön. En sådan åtgärd dämpar givetvis tillväxttakten i ekonomin, åtminstone över tid – jobbar vi mindre, så producerar vi också mindre.
Men det har vi råd med och det tjänar vi på. Genom rikare liv. Om det vi redan producerar fördelas rättvist.
I framtiden bör vi jobba mindre. För att den ekonomiska utvecklingen medger det. Och för att livet har så mycket mer än yrkesarbete att bjuda det.
En vision att ställa mot Mona Sahlins totala visionslöshet.
ANDERS CARLSSON
Proletären nr 47, 2009
