Stadsdelen Biskopsgården i nordvästra Göteborg går hårda tider till mötes. Grundskolan riskerar omfattande nedskärningar. Nio miljoner ska sparas för att täcka ett budgetunderskott och minskat elevantal, 50 anställda riskerar sina jobb.

Hårdast drabbad är Sjumilaskolan där halva personalen riskerar att sägas upp. En katastrof för ett område som redan är hårt drabbat av nedskärningar och segregation.

På Sjumilaskolan har föräldrarna agerat kraftfullt mot nedskärningarna. I måndags inleddes en skolstrejk som beräknas pågå en vecka. Nästa vecka anordnar de en demonstration till stadsdelsnämndens möte, där beslut om nedskärningar ska tas.

– Det är ett brott mot de mänskliga rättigheterna att skära ner på skolan!

Det säger Patricia Rydhult när vi träffas över en kopp förmiddagskaffe på måndagen, skolstrejkens första dag.

Patricia Rydhult är känd i Biskopsgården som en engagerad förälder, men också som en aktiv medlem i Kommunistiska Partiet.
Yngste sonen går sista året i Sjumilaskolan. I den pågående skolstrejken har hon blivit föräldrarnas talesperson.

– Politikerna agerar kortsiktigt, anser hon. De har inga mål och visioner. De ser inte till barnens behov, att barnen ska ges chansen att bli fullvärdiga medborgare.

Inkörsport
För Patricia Rydhult och de boende i Biskopsgården är rätten till en bra skola en viktig fråga. På Sjumilaskolan har majoriteten av eleverna invandrarbakgrund. För dem är skolan inkörsporten till det svenska samhället.

– Sjumilaskolan är en bra skola, anser Patricia Rydhult. Lärarna är rutinerade och barnen får lära sig svenska på egna villkor. Men de behöver mer resurser, inte mindre.

Patricia Rydhult ger en tudelad bild av Biskopsgården. Å ena sidan ett bostadsområde där de boende trivs och engagerar sig i sin framtid, å andra sidan en stadsdel hårt drabbad av nedskärningar.

– Här finns en grannsamverkan som jag inte sett någon annanstans. Det finns ett engagemang, kallas det till möten kommer folk och diskuterar. Men området har blivit alltmer utarmat. Den sociala servicen har försämrats. Arbetslösheten är stor och det finns mycket sociala problem.

I media har ofta bilden av Biskopsgården målats mörk och hotfull, en bild som Patricia Rydhult bara delvis håller med om.

– Det har varit mycket gängbråk och tråkigheter. Det är mycket vandalism, fullständigt idiotiska saker som att sätta eld på lekplatser och krossa rutor. Många ser symptomen, inte orsakerna. Det är sociala insatser som behövs. Det finns pengar i samhället, använd dem. Vi som betalar skatt måste få något tillbaka.

Förtvivlade
Efter kaffet promenerar vi den korta vägen till Sjumilaskolan. På skolgården är det lugnt och stilla. I klassrummen står stolarna uppställda på bänkarna. Skolstrejken är i det närmaste total.

I ett klassrum träffar vi lärarna Dan Halldin, Pia Berggren, Ann-Britt Bender och Mattias Roine.

De sammanfattar sin reaktion över de väntade nedskärningarna i en mening – vi är förtvivlade!

– Konsekvensen blir att en lärare ensam ska undervisa 25-30 elever, berättar Pia Berggren. De ska ta hand om både specialundervisning, svenska 2 undervisning och särskoleelever. Det är omöjligt. Ekvationen går inte ihop.

– Vi kämpar till hundra procent för våra elever, fortsätter Dan Halldin. Men genomförs nedskärningarna kommer vi inte att orka.

Han tar ett konkret exempel, nationella provet i årskurs fem.
–
 Låt oss anta att 50 procent blir underkända. Då ska jag göra åtgärdsplaner för att följa upp de eleverna så att de når de uppsatta kunskapsmålen. Om jag har ensamt ansvar för en hel klass, hur ska jag då kunna bedriva undervisning för de andra 50 procenten? Får vi inte mer resurser kommer det sänka hela lärarkåren.

De är allihop medvetna om vilken betydelse skolan har i ett segregerat och socialt utsatt område som Biskopsgården.

– Vi är länken mellan eleverna och det svenska samhället, säger Ann-Britt Bender. Det är vi som tar med barnen på bio, teater och ut i naturen. De flesta eleverna pratar bara svenska när de är i skolan. Barnen måste få höra svenska, men om en lärare ska undervisa klasser med 30 elever finns det ingen möjlighet till konversation.

Negativ spiral
De är alla stolta över sitt yrke och sin arbetsplats. Som lärare har de visioner och tankar om hur verksamheten kan förbättras, som i ett slag faller om nedskärningarna blir verklighet.

Dan Halldin berättar att just nu pågår ett ”en till en”-projekt, där varje elev får jobba med en egen dator.

– Men vi får inte personal så det räcker att jobba med varje enskild elev, utbrister han. Ett annat projekt handlar om att öka elevernas framtidstro. Vilken framtidstro får de om hälften av lärarna försvinner? Det blir en negativ spiral som hindrar barnens utveckling.

– Som lärare har vi ett uppdrag att se till varje individ, fyller Mattias Roine i. Men det är omöjligt om jag ska jobba ensam med 30 elever.

Knappa resurser
Ann-Britt Bender berättar att hon jobbat på skolan i 30 år, och aldrig upplevt så dålig resurstilldelning.
– Det borde vara straffbart!

De fyra lärare vi träffar har full förståelse för skolstrejken. När strejken var ett faktum på måndagen skickade stadsdelens skolchef Hans Wettby direktiv till skolpersonalen, med order att de ska ringa till elevernas föräldrar och upplysa om att det råder skolplikt i Sverige. Något som upprör lärarna.

– Vi vill inte ifrågasätta föräldrarna, säger Mattias Roine. De vet varför de håller barnen hemma.

– Föräldrarna är berömvärda, jag hoppas deras protester har effekt, anser Pia Berglund.

– Även om vi inte kan uppmana någon att bryta mot skolplikten har vi rätt att uttrycka våra farhågor, fyller Ann-Britt Bender i.

Vi avslutar besöket på Sjumila-skolan på rektorsexpeditionen, där vi möter Jan Arvidsson. Som rektor faller det på hans lott att verkställa stadsdelsnämndens nedskärningsbeslut, en uppgift han gärna hade varit utan.

– Att säga upp halva personalen är ett skräckscenario som inte är realistiskt, är Jan Arvidssons uppfattning.

Jan Arvidsson berättar att Sjumilaskolan under flera år förlorat elever till andra stadsdelar. Som en följd av det minskade elevantalet ska skolan göras om till en F9-skola, från förskola till och med nionde klass.

– Friskolorna är ett problem, anser Jan Arvidsson. Det är i princip en hel skola som går i andra stadsdelar. De tar med skolpengen när de byter skola.

Anpassningen till F9-skola har medfört renovering och ombyggnationer av Sjumilaskolan, som i sin tur inneburit ökade kostnader. Själva ombyggnationen står Göteborgs stad för, men hyreshöjning och ökade materialkostnader går på skolans egen budget.

– Det är kostnader som inte varit budgeterade, så jag hoppades att vi skulle få gå back med politikernas goda minne, berättar Jan Arvidsson.
Svårt leva upp till mål

Så blev det inte, och nu får barn och personal ta kostnaderna. För Jan Arvidssons del innebär det att han har svårt att se hur han som ansvarig för undervisningen skall kunna leva upp till uppsatta mål. Han är också medveten om hur belastningen för den personal som blir kvar kommer att öka.
– Våra barn kan lyckas, men då krävs det resurser. Alternativet är mer segregation, och våld och kriminalitet kommer att öka. De som kan flyttar.

Jan Arvidsson gläds över föräldrarnas engagemang för Sjumilaskolan, även om han påpekar att skolstrejker är ett brott emot skolplikten.

WICTOR JOHANSSON
Proletären nr 13, 2009