Nu rämnar även Förenta staternas hegemoni; i längden kan ju inte ens den superstaten kriga på lån. Alltså tilltar väpnade folkliga uppror under olika fanor och med skiftande slagord i de länder som direkt hålls ockuperade och i de avhängiga länderna utvecklas breda politiska antiimperialistiska frihetsrörelser mot nykolonialism. Samtidigt fortsätter, dels öppet men oftare dolt, en rasande kamp om rovet mellan olika maktblock och imperialistiska stater. Allt under lovtal till demokrati, frihet och medborgerliga rättigheter.
Det kan se ut som vore nuet en repris på ett europeiskt nittonhundratiotal med Balkankrig och allt. När dåtidens officiellt rösträttsstyrda stater, som Frankrike, Storbritannien, Tyskland och det Ryssland som hävdade de slaviska folken mot Österrike-Ungern, under stort larm om frihet och rätt manövrerade inför kampen om världsmakten och sedan utlöste Första världskriget 1914.
Men de stora revolutionerna, befrielserörelserna och det gamla kolonialsystemets sammanbrott under nittonhundratalet har i grund förändrat situationen. Detta har skett förr. Den stora franska revolutionen1789 till 1793 förändrade den europeiska historien i grund. Kontrarevolutionens seger 1814 och dess Heliga Allians förmådde inte återställa det som en gång varit.
Den som nu konkret analyserar världsekonomin och de politiska skeendena ser tydligt att inte bara Förenta staternas hegemoni är dömd till nederlag; hela det imperialistiska världssamfundet befinner sig i dödskamp. En som dock kan bli både långvarig och våldsam. Både långvarigare och våldsammare än vi vill – och gärna vill tro.
Varför säger jag detta? Jo, det är viktigt att ha perspektiv på skeendet för att handla förnuftigt. I det Sverige i vilket vi lever har kapitalistklassen nu av girighet inriktat sig på att kunna använda sin stat till att hyenalikt delta i denna nya kamp om rovet. Statens tidigare mellan makterna försiktigt balanserande utrikespolitik – 1834 års Bernadottepolitik – och strävan till bevarat nationellt oberoende har ersatts av aktivism och uppgående i Storeuropa. Alltså just den farliga generalspolitik vilken man trots allt klokt satte stopp för 1905, 1914, 1941 och 1948.
Samtidigt söker den härskande kapitalistklassen i vårt land – som i hela det EU i vilket Sverige gjorts till provins – för att öka sina profiter utnyttja situationen till att montera ned de reformer och de fackliga rättigheter som det arbetande folket kämpat sig till under nittonhundratalet.
För att möjliggöra detta omvandlas lagstiftningen så att allt större delar av den borgerliga revolutionens så kallat formella rättigheter slirigt upphävs samtidigt som de i fraser högtidligt spikas i grundlag; yttrandefrihet, tryckfrihet, församlingsfrihet, frihet från censur, frihet från ingrepp i brevhemlighet. Och de grundläggande rättssäkerhetskraven att inte kunna fängslas utan dom och öppen rättegång enligt känd lag vilka efter klasstriderna på trettonhundratalet varit skriven svensk grundlag globaliseras bort även de.
Då ett folkligt motstånd mot dessa förändringar antas växa skapas dels lagar vilka med hjälp av ny teknik möjliggör en alltmer total övervakning och dels omdefinieras – gärna under en hycklande hänvisning till nynazism – politisk aktivism till terrorism och olovlig kårverksamhet (se Säpos pm refererat i Sydsvenskan 071102). RKU bör redan haft erfarenhet av detta. Gun Kessle och jag utsattes för övrigt nyss för kravet från kanslichefen för socialdemokraternas oppositionskansli i Örebro att konstnärer och författare med så extrema åsikter som vi inte borde tillåtas i skattefinansierade lokaler som bibliotek. Vissa statsbildningar inom EU har hunnit längre på denna väg, men också Sverige är på väg att i praktiken upphäva alla andra den borgerliga revolutionens friheter än äganderättens.
I det offentliga samtalet hyllas detta som försvar för demokratin, ja som dess fulländning. Detta kan ske inte bara för att kapitalistklassen direkt och/eller genom staten äger och styr medierna; tidningar som radio och tv. Det är mer allmänt än så. Karl Marx var tjugoåtta år när han i ”Den tyska ideologin” påpekade att: ”Den härskande klassens tankar är under varje epok de härskande tankarna; dvs den klass som är den härskande materiella makten i samhället är samtidigt dess härskande andliga makt.”
August Strindberg gjorde år 1910 ett viktigt förtydligande:
Om Underklassen (och medelklassen) visste vad Samhället är och vad Överklassen är.
De undre ana det ibland när de väckas ur sin slummer, men då stirra de sig åter blinda på den ekonomiska fördelen, och glömma, att det finns andra tryck uppifrån, som håller de undre i osynliga kedjor.
Folket (vi veta nog vad ordet betyder) får mottaga lagar stiftade för dem, eller rättare mot dem, uppifrån, det veta de. Men allt vad de tänka, själva tankelagarna äro stiftade där uppe …
Så har det länge också fungerat. Utan större våld eller tvång har konsten, litteraturen, ja hela kulturlivet med universitet och skolor kunnat vara med om att utforma härskande tankar. De har varit härskande men föränderliga ty även i detta system har förekommit nyskapelser. Dels avvikande forskning som gått förbi det dittillsvarande försanthållnas gränser, dels grupper av skribenter vilka i den härskande klassens syn ofta framstått som clowner eller alibi.
Ja, det som kallats fri forskning med redskap som museer och bibliotek har behövts för kapitalismens utveckling; men möjliggjorde även för en Karl Marx att decennierna igenom sitta på sin plats i British Museum, läsa och anteckna. Så ändrade han i grund de allmänna tänkesätten samtidigt som han med sina ord gav verktyg åt arbetarklassen och de förtryckta folken att frigöra sig.
Men liksom den härskande klassen nu anser det nödvändigt att gå till angrepp på de sociala reformer vilka den också i eget intresse nyss kunde acceptera och därför även river de friheter den borgerliga revolutionen gav känner den sig nu tvungen att ta itu med det den kallat fri forskning och debatt. Den litar inte längre på sina skolor, universitet, museer och på den offentliga debatten. Det räcker inte ens med osynliga kedjor; makten över tankelagarna.
Liksom staten när det gäller friheterna återgår till de svarta kabinetten och den övervakning för vilken Metternich stod återgår den i historieforskning och politisk/social debatt till praxis från före Upplysningstiden. Vi har fått ett Sanningsministerium. Detta kvalitativa språng bakåt är inte bara eländigt; det är oss intressant; det öppnar paradoxalt nog stora möjligheter.
Så här presenterar sig denna statliga nyskapelse:
Forum för levande historia är en ovanlig myndighet, en kunskaps och kulturinstitution som saknar direkt motsvarighet i världen. Vårt uppdrag är att sprida kunskap och engagera.
(”Om myndigheten” på Levande historias hemsida.)
Forum för levande historia bildades den 1 juni 2003. Det är en myndighet som har fått i uppdrag av regeringen att främja arbete med demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter med utgångspunkt i Förintelsen.
(Historik på dess hemsida.)
En del av vad denna myndighet presenterar är läsbart, annat okunnigt eller halvsant. Den intellektuella nivån ligger långt under en föregående sanningsmyndighets; jesuiternas lärosäten för tvåhundrafemtio, trehundra år sedan. Ur denna nyskapade myndighet kommer ingen Diderot. Den allmänna nivån på dess produkter ligger även under den som gäller för våra vanliga universitet.
En direkt uppgift blir att syna denna ideologiska myndighets texter i sömmarna. Men just tillskapandet av detta statliga sanningsministerium gör det därtill nödvändigt att öppna de stora frågor den har fått till statlig uppgift att ideologiskt fördunkla.
Att sprida kunskap om Hitlerfascismens brott räcker inte. Inte ens att visa de för den staten rationella motiven bakom såväl deportering och massmord på judar som den decimering av 30.000.000 slaver som förutsågs i Generaplan Ost och att klarlägga hur det stora kapitalet lyfte fram Hitler och sedan tjänade på hans politik. Det gäller att förklara varför Hitler inte bara vann en överväldigande seger (90 procent) i de fria och av Nationernas Förbund övervakade hemliga valen i Saar 1935 utan med all sannolikhet hade vunnit en valseger i Tyskland också i början på fyrtiotalet.
Alltså klä av denna ideologiska myndighet genom att ta fram den historiska verkligheten. Detta blir särskilt viktigt nu när detta svenska statliga sanningsministerium getts ytterligare en uppgift. Att inför det underställda folket förklara socialismen brottslig. Både brottslig som ideologi – en sorts kriminell föreställningsvärld skapad av Marx – och ge en historisk brottskatalog från ett ondskans imperium av olika stater som kallas socialistiska.
Det är nu inte bara nödvändigt att ge elever verktyg att demontera statliga sanningar; det gäller att förändra bilden; vrida tankelagarna ur statens händer. För att göra det krävs en organiserad intellektuell insats. Tag trettiotalet till exempel. Nu brukar det decenniet på visst så kallat vänsterhåll beskrivas som ett i Sverige brunt decennium. Det är fel. Men ett de härskande tjänligt fel. Det bör visas. På tjugotalet var rasläran intellektuellt allmängods från socialdemokrater till högermän. När trettiotalet inleddes var den officiell svensk statsideologi (om detta har jag skrivit och gett belägg). Tio år senare var den en reaktionär utkantsideologi även om det fortfarande fanns rasistiska officerare, lärare, ämbetsmän. Till stor del var detta Clartés förtjänst som var en ledande organisation i den framgångsrika ideologiska kamp mot rasism som då fördes av kommunister, socialdemokrater och borgerliga intellektuella.
Samtidigt tog Clarté med Populär Tidskrift och RFSU-ledningen i arbetet för en mindre reaktionär sexualpolitik och i Lund genomfördes en banbrytande statarundersökning. På sextiotalet och sjuttiotalet grundades Arkivet för Folkets Historia och FIB-juristerna liksom Gräv-där-du-står-rörelsen. De har varit av stor betydelse. Men tillströmningen av aktiva till detta arbete, denna kamp om tänkandet, har minskat. På det måste bli en ändring.
Det finns två särdrag i dessa organisationers arbete man bör ta lärdom av. Dels att kvaliteten på arbetet inte bara måste vara lika bra som den i de officiella institutionerna; den måste vara bättre! Dels att här samarbetade intellektuella och arbetare (särskilt de fackligt aktiva). Detta sänker inte kvalitetskravet; tvärtom.
Visst, detta är ett ställningstagande arbete, ett partitagande i den klassernas kamp som formar och driver vårt samhälles historia. Den målmedvetenheten har både med insikt och med karaktär att göra. Ty nog finns det för en intellektuellt arbetande möjligheter till karriär liksom det finns en klassresemöjlighet för den som står i produktionen. Ett arbete i denna riktning befordrar dock varken officiell karriär eller klassresa. Just därför är det viktigt. Man är ju inte en oxe, menade Marx när han hade möjlighet bli preussisk professor bara han vaktade på sina ord.
Även om jag inte talade inför en kommunistisk partikongress skulle jag när det gäller hur ett sådant kollektivt intellektuellt arbete bör genomföras hänvisa till tre citat från Friedrich Engels.
År 1894 skrev han i förordet till tredje delen av ”Kapitalet”:
Jag ingår inte på hans [P. Fireman, JM] anmärkningar rörande andra sidor av den marxska framställningen. De vila på den missuppfattningen, att Marx avser att definiera där han utvecklar, och att man överhuvud hos Marx får söka efter en gång för alla giltiga fixa och färdiga definitioner. Det är ju självklart att där tingen och deras förhållanden icke uppfattas som fixa utan såsom föränderliga, också deras tankebilder, begreppen, likaledes äro underkastade förändring och ombildning; att man icke inkapslar dem i någon stel definition utan utvecklar dem i deras historiska, respektive logiska bildningsprocess.
(s. XVII-XVIII, Sandlers översättning, Tidens förlag Stockholm 1931.)
Den 3 oktober 1847 hade han formulerat samma tanke i Deutsche-Brüsseler-Zeitung:
Herr Heinzen inbillar sig att kommunismen är en doktrin som utgående från en bestämd teoretisk princip som kärna drar vidare konsekvenser. Herr Heinzen tar helt fel. Kommunismen är ingen doktrin, utan en rörelse; den utgår inte från principer utan från fakta. Kommunisterna har inte den ena eller andra filosofien, utan hela den hittillsvarande historien och speciellt de nuvarande faktiska resultaten i de civiliserade länderna till förutsättning.
Det tredje citatet är från ”Kommunistiska Manifestet”. Första avdelningen, ”Borgare och Proletärer” inleds med orden:
Historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp.
Nu står vid ordet ”samhällen” en stjärna. Den hänvisar till den fotnot Engels införde 1890:
Det vill säga noga talat den skriftligt bevarade historien. År 1847 var samhällets förhistoria, den samhälleliga organisation, som föregick all nedskriven historia, ännu så gott som okänd. Sedan dess har[…]
Det gives ingen receptsamling, finns inga genvägar. Det finns ingen annan väg än att göra som Marx och Engels vilka ju inte fick uppenbarelser; arbeta, utgå från fakta och ständigt ta hänsyn till nya rön. Inse att puddingen bevisas i ätandet, som Cervantes skrev.
Ett sista påpekande. Borgerliga ideologer talar mörkt som om Marx hävdat att bortom dagens klasskamp funnes ett lyckorike, ett Schlaraffenland. Men det är fel. Motsättningarna kommer att driva i en framtid utan klasser som de drev i förhistorien innan klasstrukturerna formats.
Men för att detta överhuvudtaget skall bli en aktuell diskussion gäller det att här och nu ta kampen mot den härskande klassen också om de härskande tankarna.
JAN MYRDAL
Proletären 3, 2008
Proletären behöver ditt stöd!
Vi har inga rika annonsörer. Vi får inget mediestöd. Däremot har vi våra läsare som inser vikten av en tidning som tydligt tar ställning. För välfärd, fred och socialism, mot högerpolitik och imperialism. Vi skildrar verkligheten och vi vill ge röst åt dem som sällan får höras i andra medier.
Senaste artiklarna
Mest läst
- Mollies mamma: ”Jag vill att allt ska komma fram och att makthavarna ska stå till svars”
- Rekordmånga skriver under för Ebba Buschs avgång
- Bojkotta Israel – här är produkterna du ska undvika
- USA hotar Venezuela med krigsfartyg
- Falska fakturor och bonussystem – så lurade Bravida till sig skattemiljoner