Militarism är ett bra verktyg till att distrahera, skifta fokus från andra samtida problem och för att stärka politiska positioner. Narrativet om krig används gärna för att ena folk i ett försök att skapa en känsla av mening i tider av kris.
Hur många kriser har vi? Vård-, skol-, bostads-, energi- och klimatkrisen är några. Vad passar då bättre än att vrida alla blickar mot en extern fiende?
Vi rättfärdigar ökad tillverkning och användning av vapen, men vi vägrar erkänna eller ta ansvar för direkt bidrag samt skuld till ökad död och förstörelse.
Vi sluter kollektivt upp bakom enskilda politiker för att ända ut i fingertopparna hata hela länder. Inklusive deras civilbefolkningar. Vi intalar och lurar i varandra att vi gör rätt. Att andra har fel.
Att vi är ”rätt” land. Att andra är fel. Vad tror vi att regimen i respektive land vi ser som fienden intalar sina invånare?
Ingen förnekar till exempel den ryska regimens vidriga handlingar, men kan vi verkligen hävda att Kreml har stöd från folket som det sägs idag? När samma folk har kraftigt begränsad tillgång till fria medier. Med censur och nya lagar designade för att straffa krigskritiker. Journalister som arresteras och tvingas i exil. Föräldrar som buras in för sina barns teckningar. Med ett statligt narrativ som förvränger krigets påverkan.
Vi reproducerar samma meningslösa mentalitet och värderingar som göder förutsättningarna för krig att uppstå. Det vill säga äldre, bittra, små mäns manipulation samt utnyttjande av både barn och vuxna. I jakt på deras egna maktbegär. Det funkar uppenbarligen inte så bra.
Frihet kommer inte gratis, heter det. Att gå militarismens och vapenlobbyns ärenden kostar dock ofantligt mycket mer än bara pengar.
Hur fri är sedan den som tvingas offra sitt eget, eller ta någon annans liv på order av andra? Med det extremt tunna argumentet att en har haft oturen att födas. Trotsar du det ska du straffas. Genom fångenskap, stämpling som feg förrädare eller bli fråntagen din rätt att leva.
I vår desperation att känna tillhörighet talar vi i termer om olagliga kontra lagliga krig.
Vissa avfärdar hellre folkmord framför att kollektivt sluta samman och fördöma alla former av våldsamma attacker. Att utföra våldsamma attacker som medvetet dödar civila är aldrig självförsvar.
Finns det något vi måste göra så är det att se över idén om nationalism. Låt oss sedan göra det klart en gång för alla — det går inte att vara skadad av fred.
Istället lyssnar vi nu till önskemål om kärnvapen i Sverige. Sprunget ur en förlegad avskräckningsstrategi som knappast gör någon säker. Ett falskt lovord som istället bara ökar risken för nukleär katastrof.
Behöver jag påminna om att vi lever i en tid där AI tillämpas i vapen? När beslutar sig någon för att applicera AI i kärnvapensystem? Vad händer när en motattack triggas på grund av en felaktigt flaggad inkommande sådan?
Argumenten för en teoretisk kärnvapenattack mot Sverige duger inte som anledning.
Jag går mycket hellre vetandes att det på inhemsk mark inte kan ske någon olycka från kärnvapen. Jag dör mycket hellre i en kärnvapenattack vetandes att oskyldiga civila inte straffas i vedergällning. För sinnessjuka beslut tagna av ett fåtal som inte ens bryr sig om sina egna.
Däri ligger också huvudpoängen; det är bara civila som straffas i krig. Civila som formas till soldater. Civila som i bred utsträckning inte alls vill, tycker eller känner som sina sittande regeringar.
Det är dags för en ny ordning. Där vi alla slutar låta oss användas som politiska redskap. Där vi slutar låta oss utnyttjas av gubbkräken som bara förstör för resten av oss.
Vi bör återupprätta vår finansiering och utveckling av fredsrörelser. Det är med sådana initiativ vi hittar och får någon att tala med bakom andra landsgränser. Vår lojalitet ska ligga i mänskliga och medborgerliga rättigheter. Det enda som möjliggör krig är folkligt stöd.
Rekommenderar slutligen att läsa texten igen och tänka längre än vad eventuell reaktionär förmåga vill tillåta.
Dan Lakss
