När jag och min pappa läste det senaste numret av Proletären blev jag arg. Det brände i mitt hjärta när chefredaktören skrev i sin krönika att tidningen är hotad och att framtiden är oviss. Det är sorgligt!

Hur viktig tidningen är visades nyligen i dess genomgripande granskning av Israelgrupper på nätet, och den där flödande rasismen, som deras vassa journalister har lyft fram i dagsljuset. Proletären vågar också ta upp ämnen som andra tidningar undviker, som istället ofta går de rikas ärenden under påstådd opartiskhet och neutralitet.

Proletären grundades 1970 i hamnarbetarstaden Göteborg. Enligt mig, och, hoppas jag, även enligt många andra läsare och prenumeranter, är det självklart att denna tidning ska fortsätta leva i ytterligare minst 55 år och längre.

Jag valde att skriva denna insändare för att visa mitt stöd till denna fina tidning och till dess medarbetare. Det gör jag inte för att jag själv får skriva insändare och debattartiklar i tidningen, utan för att det är en medmänsklig och solidarisk handling. De största tidningarna är inte alltid de bästa! 

Många socialistiska eller vänstertidningar har tappat sin riktiga röst och går tyvärr allt mer högerut. Proletären är den enda svenska tidning som konsekvent har skrivit i solidaritet med Palestina.

Om du vill ha riktig journalistik, och inte en som försöker vänja medborgarna vid att allt är underbart och att hat och rasism är normaliserat, då har du själv ansvaret för vilken tidning du läser. För dem som vill öppna sina ögon och se sanningen gäller: läs Proletären.

Albetol Mohammed