”Vad är moral? En rättskänsla som av överklassen disciplineras i avsikt att narra underklassen till ett stillsamt levnadssätt.”
Citatet kommer från August Strindbergs “Lilla katekes för underklassen”. Det handlar som ni ser om moral, och inte om kultur, vilket är ämnet för denna krönika. Men begreppen hör ihop och formas av samma krafter.
Likväl som moralen blir ett verktyg som överklassen använder för att kuva arbetarklassen används kulturen för att försöka forma en lugn och stillsam arbetare. Inte minst ska arbetares tillgång till kultur begränsas om du frågar politikerna. Det är väl ingen slump att undertecknad vände sig till punken och Eddie Meduza i tonåren. Någon jävla upprorsstämning måste vi väl kunna uppbåda i mellanmjölkens land.
Just kulturen har blivit brännande aktuellt i och med presentationen av den nya kulturkanon som presenterades i början av september. Hela grejen bygger på Sverigedemokraternas krav inför Tidelaget, förlåt Tidöavtalets, formande.
Folkgemenskapskämparna tyckte väl att det får vara nog med gangsterrap, konstig förortssvenska och ett ständigt ifrågasättande av fenomenet “svensk kultur”. En kulturkanon som slår fast vad som är svenskt ska vi ha, och det får vi nu också. Samma partier som slaktar allt vad bildning och kultur heter ska nu diktera vad som är svenskt, fint och bra.
“Genom att lyfta fram verk och företeelser som haft varaktig betydelse för svensk kultur och samhällsutveckling – inom både konstnärliga och samhälleliga fält – syftar kulturkanonen till att främja en medborgerlig bildning som kan stärka gemenskapen och bredda förståelsen för Sveriges historiska förankring.”
Citatet ovan är hämtat från presentationen av “En kulturkanon för Sverige”. Vän av ordning kan med rätta fråga sig hur det ska bli med en “medborgerlig bildning” och “gemenskap” när kulturskolor, studieförbund och lokala kulturföreningar får allt mindre pengar till sina verksamheter.
Kultur, i en mängd olika former och uttryck, anses kosta för mycket när krigskåta politiker sitter vid makten. Det som skapar mening för de många prioriteras ner för att skapa enorma vinster åt de få.
Tillgången till kulturella upplevelser blir allt mer en tydlig klassmarkör. Det är kanske inte så konstigt i ett nyliberalt Sverige där allt ska mätas, passa in i budgetar och framför allt inte finansieras gemensamt. Det finns helt enkelt inte plats för en gemensamt finansierad kultur i Sverige.
Om politiker, från vänster till höger, menade allvar med sina fina ord om kulturens värde borde det också synas i hur den behandlas i den konkreta verkligheten. Låt oss se ökade anslag till studieförbund, kulturskolor, kulturföreningar och museer. Se till att alla har tillgång till kulturen.
Gällande Sveriges nya kulturkanon borde vi agera enligt den kultur som Engelbrekt och Dacke lärde oss redan för hundratals år sedan. När överheten försöker pådyvla oss moral, kultur och lydnad svarar vi med uppror. Ett uppror för en kultur som är till för oss alla. Nöj dig inte med ett stillsamt levnadssätt.
