“Förbered er för krig!”, förkunnade USA:s försvarsminister (läs krigsminister) Pete Hegseth nyligen på en samling med landets högsta officerare. Han hade även ärligheten att kalla sitt försvarsdepartement för vad det verkligen är, ett krigsdepartement.
Allt medan krigets köttkvarnar fortsätter att mala i Ukraina, ett krig som inte går Natos och USA:s väg, ett krig man allt mer vill låta Europa ta ansvar för både ekonomiskt och militärt.
Hegseth talar inte bara till det amerikanska militärindustriella komplexet, han talar till samtliga Natoländer och samarbetspartners.
Ukraina är inte den enda platsen där USA-imperialismen söker konflikt för att slå till mot och försvaga de länder som inte underkastar sig Washingtons doktrin. Man härjar i sydkinesiska sjön, man intensifierar sin militära närvaro på Koreahalvön – där det tidigare i år av misstag släpptes ett flertal bomber över ett bostadsområde i den sydkoreanska byn Pocheon, med skador på både hus och människor som följd. Lek med tanken att Nordkorea tillsammans med exempelvis Kina gjort detsamma på andra sidan gränsen.
Dagligen tycks vi nu nås av påstått ryska drönare, som plötsligt kränker i stort sett varenda tänkbart luftrum. Krigsrubriker, i ordets sanna bemärkelse!
Det är kort och gott tider där svensk neutralitet hade varit en stor tillgång, både för oss själva och för världsfred.
För vilka tror vi att vi är? En trygg liten nation i en varm Natofamn? Ja, lyssnar man på debatten och diskussionerna i media och från makthavare så verkar den villfarelsen stark.
Men en villfarelse är just vad det är, en falsk propagandabild som aggressivt prånglas ut för att få oss att svälja ett Natomedlemskap vi historiskt aldrig velat ha, och när innebörden av medlemskapet dras fram i ljuset så kommer ännu fler vackla.
För Nato är långt ifrån en trygg gemenskap, dess primära funktion är att slå vakt om USA:s och dess närmast allierades intressen. För dessa intressen är inga offer för stora. Hela länder kan läggas i ruiner, och massgravarna tycks inte ha någon botten.
Varför skulle Sverige eller Finland behandlas annorlunda än Ukraina om USA väljer att strategiskt utvidga sitt proxykrig hit? Samma propagandamaskin om krigets nödvändighet hade ekat även över vårt öde.
Så vilka kan vi då vara istället, om vi vill?
Jag ansluter mig i alla fall gärna till de italienska kamrater som nu tagit till gatorna och strejkvapnet, inte bara i solidaritet med Palestina. De reser även krav på ett stopp på pengarullningen från välfärden till militarismen och vapenindustrin.
Samma krav hörs från fredsaktivister också i andra länder. Det folkliga missnöjet och ropen på att krossa imperialismen, kraven att använda pengarna till långt vettigare saker än krig och vapen, är Natos största fiende. Därför stiftar makten lagar för att försvåra för arbetare och vanligt folk att organisera sig och på laglig väg göra sina röster hörda.
I skrivande stund sitter jag och sorterar flygblad, imorgon går jag ut på närmsta torg och gör slag i saken och ansluter mig till de nämnda protester som blossat upp. Tillsammans reser vi kravet: Välfärd, inte vapen!
