Hösten 2024 deltog jag på ett författarsamtal på ABF i Stockholm. Boken som behandlades var LO och arbetarrörelsens kris av den tidigare LO-utredaren Örjan Nyström.
Boken är en idéhistorisk bakgrundsteckning över den fackliga delen av arbetarrörelsen, som Nyström menar hamnat i skymundan av den partipolitiska delen. Det är en berättelse om en tid då fackföreningsrörelsen fortfarande trodde på något bortom kapitalismen. En kapitalism som skulle avvecklas genom reformer.
På mötet deltog många fackligt aktiva och förtroendevalda, många bekanta till Promenader mot strejkbryteri, den grupp som uppstod i samband med IF Metalls strejk mot Tesla, som anordnade samtalet. Rätt snart framkom det att många på plats var vänsterpartister och mötet tog snabbt en vändning till att handla om att fackförbunden måste knyta sig närmare Vänsterpartiet i sin facklig-politiska samverkan.
Bara ett fackförbund hade vid den här tiden formellt tagit ett kongressbeslut om facklig-politisk samverkan med Vänsterpartiet. Nämligen Fastighets.
På Fastighets kongress för några veckor sedan valde man att riva upp det här beslutet. Turerna kring den facklig-politiska samverkan kan knappast kallas för turer överhuvudtaget. Fastighets har gett Vänsterpartiets kalla handen och inte svarat på deras förfrågningar. Nu ska Fastighets enbart samverka med Socialdemokraterna.
Fastighets hantering av det facklig-politiska arbetet ger skäl till eftertanke. Vänsterpartiets fackliga strategi verkar vara att vinna förtroendeposter på så höga poster som möjligt och tidvis få igenom sin politik och eventuellt en facklig-politisk samverkan.
Samtidigt väljer man att anpassa sig efter fackföreningsrörelsen. Deras medlemmar inom facket talar samma språk och agerar som vilken annan socialdemokratisk facklig förtroendevald som helst. De anammar samma verklighetsbeskrivning och samma lojalitet till industriavtalet och märket.
Det är en strategi som är dömd att misslyckas och bevisligen har misslyckats. När Vänsterpartiet försöker gulla med LO, indoktrinerar Socialdemokraterna de förtroendevalda på Bommersvik och Runö efter klassamarbetets alla regler och villkor.
På författarsamtalet med Nyström tog jag upp hans bok Verksamhetsberättelse, under pseudonymet Per Forsman. I den återberättas en politisk appell från ett årsmöte i en fackklubb på den tiden då mötena präglades av politiska diskussioner. På den vanliga arbetsplatsen idag är den politiska diskussionen död.
De fackligt förtroendevalda är allt mer sällan ens övertygade socialdemokrater, vilket syns på att de förtroendevalda sverigedemokraterna blir allt fler. Men högre upp sitter de trogna socialdemokraterna.
Socialdemokraternas dominans över fackföreningsrörelsen kan inte reformeras bort genom kongressbeslut om att politiskt samarbeta med andra partier. Det krävs arbete underifrån, med aktiva och engagerade medlemmar. På så sätt kan fackföreningarna återigen blir ett idélaboratorium där medlemmar skolas politiskt.
