Krönika: Anonyma bidrag är småpotatis – här är den verkliga korruptionen

Politiska partier är förbjudna att ta emot anonyma bidrag på över 24150 kronor. Men när Kalla Fakta häromveckan lät två personer erbjuda riksdagspartierna privata donationer på minst en halv miljon kronor var det fem av åtta riksdagspartier som föreslog sätt att kringgå lagen på.

En skandal – men med största sannolikhet bara småpotatis jämfört med hur myglet verkligen ser ut.

Visst, lagen hindrar kanske den mest öppna korruptionen. Barbara Bergström kan inte helt sonika logga in på sin internetbank, föra över 100.000 kronor till Moderaterna och skriva “vill gärna vara anonym” i meddelandefältet. 

Inte heller kan Jacob Wallenberg öppet locka Sverigedemokraterna med en generös miljondonation inför valet i utbyte mot att partiet slopar sina krav på begränsningar av vinster i välfärden.

Men vem tror egentligen att det är så här korruption går till, ens utan lagar mot anonyma donationer?

Riksdagspartierna saknar knappast pengar. Tillsammans lägger de runt 400 miljoner kronor på valet, enligt SVT. 

Några av partierna är rikare än andra. Efter att Centerpartiet 2005 sålde sin tidningskoncern för 1,8 miljarder startade Centerpartiet ett investmentbolag, Randello Invest. Förra året tog partiet ut 108 miljoner kronor i utdelning. Inte konstigt att Centerpartiet blivit marknadsfundamentalister.

Dessutom är samtliga riksdagspartier sedan länge svårt bidragsberoende. Liberalerna finansieras till 87 procent av statliga bidrag, följt av Sverigedemokraterna och Miljöpartiet, båda till 74 procent. Bara några enstaka procent av partiernas intäkter kommer från medlemsavgifter. 

Partibidragen skulle kunna ha en utjämnande funktion, för de partier som inte äger miljardbolag eller får miljoner av stiftelser. Idag göder de istället ryggdunkarkulturen bland riksdagspartierna, som inte längre behöver medlemmar och ideellt arbete.

Men varken anonyma bidrag, börsintäkter eller statliga bidrag är korruption i sig. Den verkliga korruptionen – om vi med korruption menar personer och företag som köper sig inflytande i politiken – hittar vi bland lobbyister, pr-byråer och tankesmedjor.

Så gick tidigare statsminister Göran Persson till pr-byrån JKL – och senare till Swedbank. Tidigare finansministern Anders Borg (M), Maria Wetterstrand (Mp) och Göran Hägglund (KD) är andra som gått till pr-byråer.

Tidigare näringsministern Thomas Östros blev vd för Svenska bankföreningen och Karl-Petter Thorwaldsson hann gå från LO-pamp till senior rådgivare åt stålbolaget SSAB till näringsminister inom loppet av ett och ett halvt år.

Eller vad sägs om korruptionen i form av kapitalistfinansierade tankesmedjor som investerar miljoner i att forma riksdagspartiernas politik. Enligt en granskning som Dagens Arena gjorde 2018 får liberala och borgerliga tankesmedjor varje år runt 200 miljoner kronor i stöd från Svenskt Näringslivs olika organisationer, miljardärer som Antonia Ax:son Johnson och olika stiftelser med kopplingar till näringslivet. 

De rika kapitalister som vill påverka svensk politik behöver med andra ord inte kringgå lagar om anonyma donationer. De har redan sina verktyg.