Debatt: Antisionism är inte antisemitism

Detta är en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna.

Det amerikanska representanthuset röstade den 5 december med stor majoritet igenom resolution 894, som i klartext slår fast att antisionism är antisemitism.

Sionism är en politisk ideologi baserad på att en judisk nationalstat ska täcka hela det historiska Palestina. Antisionister är precis som det låter motståndare till denna idé om ett stor-Israel, men inte per definition fientligt inställda till judendom i sig eller Israels rätt att existera inom de gränser som FN-mandatet stipulerade 1947.

Resolutionen godkändes med 311 röster för och 14 emot. 92 ledamöter avstod. Jerry Nadler, som själv är jude, var en av de demokrater som avstod från att rösta ja med motiveringen att påståendet om att antisionism är antisemitism är antingen ”factually wrong” (sakligt felaktigt) eller ”intellectually disingenuous” (intellektuellt ohederligt).

Inför omröstningen framhöll Nadler det självklara faktum att många judar inte stöttar idén om ett stor-Israel. Nadlers inställning ligger i linje med att en stor andel av de väljare från Brooklyn han representerat genom åren är antisionistiska judar. Dessa inkluderar alltifrån den judiska arbetarrörelsen och fredsrörelsen till ortodoxa judar. De ortodoxa har en tro som överhuvudtaget inte förespråkar en sekulär judisk nationalstat som koncept. 

Jag skulle vilja påstå att sionisterna själva i stor utsträckning föder och göder antisemitism. De gör sig till talespersoner för alla världens judar genom att sätta likhetstecken mellan antisionism, kritik mot staten Israel och antisemitism.

Enligt deras sionistiska logik blir judendom, Israel och sionism ekvivalenta med varandra. Alla judar blir alltså sionister.

Samtidigt har den arabiska och muslimska världen dåliga erfarenheter av staten Israels faktiska politik – alltifrån fördrivandet av palestinier 1948 i samband med utropandet av staten Israel, den olagliga ockupationen av palestinskt territorium 1967 och vidare till nutid.

Alla känner till den senaste tidens eskalering sedan den 7 oktober i år. Israel själva beskriver sitt krig mot Hamas som proportionerligt, trots att man, som vid bombningen av flyktinglägret i Jabalia, verkar nöjda med att man lyckas döda två medlemmar av Hamas till priset av minst 200 döda civila palestinier.

Sionisterna själva har sedan 1948 inte bara skapat grogrund för en nygammal hatisk antisemitism, utan även för Hamas – Israels ärkefiende. Hamas är på många sätt en avskyvärd organisation som också gjort sig skyldig till krigsbrott och mord på civila, men denna organisation är inte grundorsaken till konflikten mellan Israel och Palestina.

Israels fördrivning av palestinier, bosättarkolonialismen och ockupationen av Palestina ligger tidsmässigt långt före Hamas uppkomst och uppsving. Efter Osloavtalet 1993 skulle Israels kontroll av det palestinska Västbanken lätta successivt, vilket skulle bereda väg för en tvåstatslösning, men detta skedde aldrig.

Hamas popularitet ökade till den grad att man vann valet i Gaza 2006, mycket som en reaktion mot Israels fortsatta ockupationspolitik. Det mindre radikala palestinska partiet Fatah hade försökt uppnå en tvåstatslösning genom förhandlingar men framgångarna uteblev, vilket också bidrog till ett ökat stöd för Hamas.

Israel har dessutom medvetet spätt på den splittring som finns mellan Hamas och Fatah. Man har marginaliserat det pragmatiska Fatah och dess styre på Västbanken, detta för att försvåra för bildandet av en palestinsk stat. Den israeliske premiärministern Netanyahus eget parti, Likud, har valt Hamas framför Fatah i förhandlingar, samt låtit pengar flöda in i Gaza, bland annat genom avtal med Hamas gällande arbetskraftsinvandring.

När palestinier, araber och andra människor världen över ser de krigsbrott som begås i sionismens namn är det inte förvånande, men djupt olyckligt, att många tycks koppla ihop staten Israel och dess politik med judar. Detta eftersom de sionistiska krigsbrottslingarna alltför ofta påstår sig tala för alla judar. Så föds en betydande form av antisemitism. Med det inte sagt att det inte finns andra former av verklig antisemitism.

Lowe Forsman
statsvetare