Ledare: Arbetarklassens frontlinjer 2025

2024 var ett mycket dystert år för det offentliga i Sverige. Samtliga 21 regioner drogs med kraftiga underskott och många tvingas skära ned i verksamheten. Likadant såg det ut i majoriteten av landet kommuner. Men på börsen var det tvärtom. Där fortsatte kurserna uppåt och nu vankas det rekordutdelningar för storbolagen på Stockholmsbörsen. 

Ofantliga 419 miljarder kronor väntas delas ut till aktieägarna under våren. Högst summa kommer Wallenbergägda Astra Zeneca dela ut med 53 miljarder kronor. 

Kanske mest bestickande på listan över företagens enorma utdelningar är att de fyra storbankerna Nordea, SEB, Handelsbanken och Swedbank finns inom de sju första platserna. När hushållen under flera år kämpat med tredubblade bolåneräntor täljer bankägarna guld med smörkniv. 

Nästa år kommer dessa banker dela ut 109 miljarder kronor. Bankernas vinstmarginaler är helt enkelt snuskigt höga. Det är en sjuk bransch som närmast är att se som kriminell. Se bara på de olika penningtvättskandalerna, där Swedbank är det mest kända exemplet, och på hur banker och finansinstitut skapar spekulationsbubblor som kan äventyra stora delar av samhällsekonomin.

Botemedlet mot bankernas absurda utsugning och utdelning till ett fåtal rika ägare är att förstatliga bankerna och inrätta offentlig kontroll över kreditmarknaden. Riksbanken måste dessutom återigen ställas under demokratisk kontroll, samtidigt som vi gör oss oberoende av Europeiska centralbankens diktat som är en av garanterna för det nyliberala ekonomiska systemet.

Att Wallenbergägda företag (och banker) ligger högt på utdelningslistan kommer knappast som en överraskning. De senaste fem åren har pengaflödet till försvaret fördubblats och mycket av de vapen och vapensystem som köps in kommer från Saab och andra Wallenbergägda företag. När politikerna satsar på upprustningar är det wallenbergarna och andra krigsprofitörer som håvar in pengarna. 

Det spelar heller ingen roll vilka politiker som styr, för samtliga åtta riksdagspartier är överens om miljardrullningen till militären. Riksdagspolitikerna drar sina strån till wallenbergarnas miljardstack. Som tack belönas flera av dem med välbetalda konsultuppdrag och direktörsposter när de tröttnat på politiken. 

Samtidigt som företagen planerar för rekordutdelningar står avtalsrörelsen för dörren. De är uppenbart att det finns gott om pengar i ägarnas fickor. Pengar som borde kunna ge rejäla löneökningar, dels för att det är alla på golvet som jobbat ihop till de gigantiska vinsterna och dels för att arbetarna nu måste kompenseras för de senaste åren reallönesänkningar. 

I detta läge går LO ut och spottar på sina egna medlemmar genom att kräva löneökningar på ynka 4,2 procent. Det är ett skamligt lågt utgångsbud från Industrifacken som LO-ledningen ställt sig bakom. Denna flathet borde skapa stor ilska ute på landets arbetsplatser. 

Givetvis ojar sig arbetsgivarsidan över detta och förfäras över ett så högt bud. Svenskt Näringsliv hävdar att företagen har det tufft i lågkonjunkturen, men de talar mot bättre vetande. Det visar inte minst de 419 utdelningsmiljarderna.

Inför avtalsrörelsen gäller det att ställa sig i frontlinjen. Arbetarna och de fackliga företrädarna behöver gå ut mycket mer offensivt. För det krävs kamp och att alla som jobbar ihop till överklassens rikedomar går samman och kräver sin rätt. Märket måste kastas all världens väg och kravet borde vara en ordentlig löneökning i kronor.

Låt oss göra en enkel hypotetisk räkneövning för att hjälpa LO på traven. Det finns cirka 4,7 miljoner anställda i Sverige. Om vi delar storbolagens utdelning på 419 miljarder med detta antal anställda får vi nästan 90.000 kronor för varje anställd, eller drygt 7.400 kronor per månad. 

Inkomstskillnaderna har inte varit så här stora i Sverige på 50 år, vilket är så länge som det förts statistik. Förklaringen till de snabbt ökande klassklyftorna är de senaste decenniernas omvända Robin Hood-politik

Det finns således pengar till både rejäla löneökningar och en arbetstidsförkortning. Facken har inga som helst anledningar till att hålla tillbaka sina krav när kapitalet och deras administratörer kramar ut mer än någonsin och berikar de redan rika.

Pengarna finns som sagt men det som saknas är den politiska viljan. Och när den saknas får arbetarna kräva sin rätt. Strejkvapnet är konkret och det måste fackföreningarna åter våga ta till om arbetsköparsidan inte går med på den nödvändiga omfördelningen av resurserna.

Den nuvarande utvecklingen måste brytas. Klassklyftorna ökar för varje år, likaså antalet miljonärer och miljardärer. 

Inkomstskillnaderna har inte varit så här stora i Sverige på 50 år, vilket är så länge som det förts statistik. Förklaringen till de snabbt ökande klassklyftorna är de senaste decenniernas omvända Robin Hood-politik, där politikerna tagit från det allmänna via nedskärningar av den offentliga för att ge till de rika via kraftiga skattesänkningar, avskaffade förmögenhetsskatter samt bidrag i form av rot och rut. En rå högerpolitik helt enkelt. 

Här står den andra frontlinjen i svensk politik. Vilken utveckling vill vi se? Fortsatt miljardrullning till krigsmakten, och därmed nya vinstrekord till wallenbergarna – eller en fungerade vård, skola och omsorg, som säkerställer ökad livskvalité hos hela befolkningen? Politikernas vägval kan sägas vägledas av parollen ”förmögenhet istället för välfärd”. Mot detta sätter vi kommunister ”välfärd, inte vapen”. 

2024 var på många sätt ett dystert år, inte minst för arbetare och vanligt folk. 2025 har vi möjligheten att vända på utvecklingen. Rejäla lönelyft, mer resurser till välfärden och ett stopp för militariseringen är utmaningen i år för alla som vill rättvisa och fred.