Ledarkrönika: Arbetstidsförkortning – för småbarnsmorsornas skull

Tidigare i år gick jag, som så många andra lördagar, på demonstration för Palestina. De flyter ihop med varandra vid det här laget, men denna gång minns jag tydligt. Inte för att det hände något väldigt särskilt då, men på grund av vilka jag träffade.

Ett litet gäng på tre-fyra kvinnor i min egen ålder, som också tagit sig in till Odenplan. De stod inte ut mycket i folkmassan, vanliga småbarnsmorsor från blåa linjen, precis som många andra på plats.

När jag märkte att de verkade bekanta med ett par av mina partikamrater bytte jag några ord med dem och blev väldigt glad att höra att de hade anmält intresse till vår grundcirkel om K:s partiprogram. Den man går om man är intresserad av partimedlemskap, eller i alla fall av vad kommunisterna har att säga.

Vi pratade inte så mycket mer, men jag var i alla fall extra glad att just de anmält sig till cirkeln. Kvinnor i arbetarklassen, framför allt med invandrarbakgrund, är underrepresenterade i både vår rörelse och i den svenska klasskampen i allmänhet. Det gjorde mig stolt att de hade fått intresse för just vår cirkel. Något rätt gör vi ju uppenbarligen, tänkte jag.

Veckorna gick och jag glömde samtalet med dem. Men en dag pratade jag med min kamrat i styrelsen som håller våra grundcirklar. Vi kom av någon anledning in på just de kvinnorna som hade anmält intresse, och jag blev nedslagen när jag fick höra honom beklaga sig. ”Det går inte att få till träffar med dem, jag har verkligen försökt. De jobbar för mycket. De har kvälls- och nattskift och kan inte säga nej till extra pass.”

”De jobbar för mycket.” Det bet sig kvar. Jag är ju själv medveten om att det tar på krafterna att springa från arbetet till partimöten. Men jag jobbar dagtid, har okej lön och dessutom inga barn att ta hand om. Det blev en påminnelse om ett av de viktigaste skälen till att vi kämpar för arbetstidsförkortning. Jämställdheten.

Inte endast den mellan kvinnor och män. Det är väl bekant för de flesta av Proletärens läsare att kvinnor i långt högre grad tvingas till deltid. Men också jämställdheten mellan invandrare från det ”globala syd” och vita svenskar. Mellan dem som kan flexa ut vid 16.15 och de som börjar sitt städpass vid 22.

Däri ligger säkert också ett skäl till högerpolitikernas och ”näringslivets” motstånd. Två timmar är lika mycket tid för alla. Det är inte en procentuell skattesänkning, som visserligen ger vanligt folk några välbehövliga hundralappar, men också får överklassens badkar med pengar att fyllas ännu mer till bredden.

Minskad arbetstid med bibehållen lön gör att alla som arbetar får mer frihet. Att klara livspusslet. Att ta hand om varandra och sig själva. Att organisera sig.

Vi vet att det är hög tid för sex timmars arbetsdag. Till och med långt över tiden. Men vi får inte glömma att det gäller mer än bara kronorna per timme, eller rätt till heltid.

Det handlar också om våra möjligheter att göra vår röst hörd. Att få den tid som krävs för att kämpa mot världens elände och samhällets orättvisor. Att både jag, en ungkarl i Tallkrogen, och en småbarnsmamma i Hallonbergen ska ha tid att gå på cirkel. Eller vad vi nu vill.

Nils Råstander
Hjälpmedelstekniker