Krönika: Bemanningshelvetet

Måndag morgon vaknar jag med en olustig känsla. Det är en vecka kvar på det som de senaste månaderna varit min arbetsplats. Jag har trivts bra där. Bra arbetskamrater, helt okej arbetsuppgifter och helt okej lön jämfört med vad jag haft tidigare.

Trots det tar det emot att gå till jobbet eftersom jag inte vet vad som kommer hända när veckan är slut. Jag har såklart sökt andra jobb sedan jag fick veta att jag inte fick förlängt men har inte fått några svar än.

Både bemanningsföretaget och företaget jag är uthyrd till har sagt att chanserna för fortsatt jobb där är små just nu. Senaste kvartalsrapporten var oväntat dålig och nu väntar omstruktureringar och uppsagda avtal. Mitt anställningskontrakt är satt att löpa ut på fredag.

Medan jag sitter på bussen skrollar jag igenom arbetsförmedlingens platsbank på mobilen. Det har inte kommit några nya annonser sedan igår, bara samma som innan om deltidsjobb med krav på annan huvudsaklig sysselsättning. Jag har såklart sökt även dem och uppgett att jag har annan sysselsättning, fast jag inte vet om jag kommer ha det.

Det är mörkt och kallt på promenaden från bussen till lagret. Jag möter upp en arbetskamrat som även han bara har jobb fram till veckans slut. Vi snackar om vad vi gjort i helgen och om att vi båda sovit rätt dåligt. Osäkra anställningar är inte bra för sömnen.

Framme på jobbet förbannar vi bemanningshelvetet över dagens första kaffe. ”Men vad ska man göra?”, kommer frågan uppgivet. Svaret är förstås att organisera sig och kämpa för en återkriminalisering av bemanningsföretag och för tillsvidareanställning som norm. Men det är lättare sagt än gjort. Vill man fortsätta få jobb är det lättare att knyta näven i fickan, hålla huvudet nere och tacka och ta emot.

Medan jag sitter i trucken får jag ett samtal. Det är min chef på bemanningsföretaget som säger att de hittat ett nytt jobb till mig. Tre-fyra månader ungefär på ett annat lager i stan, heltid.

Min första tanke är att: ”Det är ju bra!” Nästa tanke handlar om hur sjuk den första tanken var. Att man ska vara tacksam och nöjd för sådana korta påhugg är inte friskt. Jag tackar ja ändå. Det är trots allt bättre än att behöva ha flera olika deltidsjobb.

Min arbetskamrat som är på samma uppdrag som jag hade inte fått erbjudandet, visar det sig sedan. Det känns inte något vidare. Det finns ju jobb så varför ska vi behöva konkurrera med varandra om dem?

Jag hoppas att jag får förlängt på nästa ställe och kanske till och med fast anställning till slut. Enligt en granskning i tidningen Arbetet får vissa gå på det här sättet i tio år eller mer, så det känns inte direkt hoppfullt. Och även om det skulle lösa sig för mig personligen så löser det inte systemproblemet. Så länge kapitalisterna får bestämma som de vill kommer vi delas in i A- och B-lag.

Jag vill uppmana både mina arbetskamrater och mig själv att ta upp näven ur fickan, hålla huvudet högt och säga ifrån. Det är som sagt inte det lätta alternativet, men att jobba och leva såhär är inte så jäkla lätt heller. Så vill vi få till en förändring är det det nödvändiga alternativet.

Arvid Taawo
Lagerarbetare