De främlingsfientliga och fascistiska krafterna går framåt, världen över. Det är klart att det finns undantag här och var, men på det stora hela förskjuts politiken högerut, och det ges mer och mer plats åt extremhögern.
Donald Trump är bara ett av de tydligare exemplen, när han godtyckligt låter utvisa folk utan rättsprocesser. I många uppmärksammade fall för att de drabbade uttalat stöd för Palestina och kritik mot Israel. Samtidigt har han gjort ett undantag från invandringsstoppet för att tillåta vita sydafrikaner att komma till USA. Rasismen och bristerna i yttrandefriheten lyser igenom.
Här hemma i Sverige har ju Sverigedemokraterna beretts plats som regeringsunderlag, vilket var i princip otänkbart för bara drygt tio år sen, åtminstone enligt hur det lät då. Att alliansregeringen ändå stödde sig på SD i majoriteten av alla frågor talade de tyst om.
Nu är SD med och förhandlar politiken, med stort inflytande, och efter nästa val är det inte otänkbart att de får sitta i regeringen om den blåbruna sidan vinner. I senaste valundersökningen i maj var de största parti i regeringskoalitionen.
Det har såklart påverkat politiken. De borgerliga partierna lägger sig nära SD i migrationsfrågor, och sossarna anpassar sig också. För att motverka gängvåldet förespråkas främst hårdare straff, fler poliser och större befogenheter för polisen.
I Natoanpassningens namn har vi fått nya tveksamma lagar. Som den om utlandsspioneri, som kan drabba journalister och visselblåsare som avslöjar sanningar som ”kan skada Sveriges förhållande till någon annan stat eller en mellanfolklig organisation”. Nyligen begåvades vi ju även med gummiparagrafen om förolämpning av tjänsteman.
På område efter område inskränks vår demokrati och repressionen hårdnar, och det lär knappast bli bättre i närtid. Med skenande matpriser och en uppseglande vårdkris kommer missnöjet bland folk bara öka, och med det kommer fler protester märkas överallt. Men makthavarna kommer vägra skjuta till pengar till vården – de pengarna behövs ju till militären – och att inskränka matjättarnas profiter går inte heller för sig.
Då finns det bara ett sätt för staten att möta de ökande protesterna, med ännu mer och hårdare repression, med fler inskränkningar i mötesfriheten, i yttrandefriheten, i tryckfriheten och så vidare. Med fler poliser, vilka har större och mer godtyckliga befogenheter.
Detta måste vi möta gemensamt, med kollektiva krafter. Och nu menar jag inte bara vi kommunister, utan alla som inte accepterar de nyliberala nedskärningarna och den ökande repressionen, vi måste alla stå upp för varandra.
Minns den tyske prästen Martin Niemöllers text om hur nazisterna hämtade grupp efter grupp, tills det inte fanns några kvar som kunde protestera. Vi är inte där än, men det är hög tid att börja protestera, och det inte bara i eget intresse.
