Krönika: Brännmärk våldsmännen

”Hon får skylla sig själv som skaffar barn med en blatte.”

”Vad fan hade hon förväntat sig?” 

”Så går det när man blir ihop med ett jävla psykfall.”

Kommentarerna kommer från nätforumet Flashback, där jag gjorde misstaget att gå in och läsa efter att den åttaårige pojken Tintin mördats av sin pappa i vintras. De grova kommentarerna, skrivna av anonyma användare, gör mig väldigt illa till mods. Men de speglar, tyvärr på tok för väl, den syn på mäns våld mot kvinnor som finns i samhället.

Våldsutsatta kvinnor får skylla sig själva eftersom de valt fel man. Det är också hennes fel om mannen dödar deras barn. ”Hon skulle ha valt en bättre pappa.”

Den totala okunskapen är utbredd. Problemet är inte att kvinnor väljer ”fel män”. Problemet är att män misshandlar, våldtar och mördar kvinnor. Och det dödliga våldet mot kvinnor ökar.

Men, jag har en idé!

Vi brännmärker våldsamma män. Bokstavligt talat. Ett glödhett järn pressas mot pannan så att det för all framtid finns ett märke som tydligt informerar kvinnor om att detta är en farlig man, kanske till och med en potentiell mördare. Då minimeras ju risken att en sådan man väljs som partner eller framtida pappa. Enkelt!

För extremt? Kanske det. Inte rimligt? Nej, kanske inte. Men att lägga skulden hos kvinnor som misshandlas, mördats eller fått sitt barn mördat är också helt orimligt!

När skribenten Linda Skugge för drygt 20 år sedan skrev att ”alla män är potentiella våldtäktsmän” exploderade män av ilska för vad de ansåg vara ett orättvist påstående. Men så är det om man ska hårdra det. Det är omöjligt för en kvinna att veta vem det är som kommer att våldta en – tills det händer.

Om kvinnor och flickor nu ska ta ansvar för att inte bli våldtagna är det ju så vi måste se på samtliga män, som en risk. En potentiell våldtäktsman. Eller ännu värre, en potentiell mördare.

Så jag undrar hur de som säger ”hon får skylla sig själv som valde en sådan man” tänker. Hur tror de att våldet börjar? Att han på första dejten klipper till henne? Att han direkt visar sin våldsamma och kontrollerande sida och hon nappar på det?

Det är ju inte så det ser ut. Våldet kommer längre in i relationen. Ofta vittnar våldsutsatta kvinnor om att förövaren i början var mycket snäll, omtänksam och omhändertagande. Så är det alltså dessa egenskaper hos en man vi ska reagera på? Om inte, vad? 

När det fysiska våldet börjat har det föregåtts av utdraget psykiskt våld, förminskning, isolering, kontroll. Till en början subtilt för att sedan bli värre. Kvinnan är oftast så pass isolerad och nedbruten att det fysiska våldet framstår som normalt när det väl börjar. 

Det kallas normaliseringsprocessen och det är ett sakta sluttande plan nedåt. 

”Varför lämnade hon inte bara?” En fråga jag ofta stöter på i forum och kommentarsfält eller när jag diskuterar med folk. Även den här frågeställningen byggs på okunskap.

Många kvinnor försöker lämna, och det är då de mördas. Eller hotas, förföljs eller trakasseras tills de av rädsla stannar.

Att lämna en våldsam relation kräver styrka, mod, hjälp och stöd. Men i många fall är det också en klassfråga. Har man råd att lämna? Vart ska man bo?

Kommuner ska ge våldsutsatta förtur i allmännyttan men så ser det inte ut i verkligheten. I vissa kommuner tvingas till och med den våldsutsatta kvinnan betala för sitt eget skydd i form av dygnsavgift till skyddat boende. Något som ibland tvingar tillbaka dem till förövaren.

Det ska också nämnas att de flesta kvinnomord sker i samband med separation. 

Så, det är dags att börja lägga hela ansvaret där den ska ligga istället – hos männen. Jag vill inte höra skitsnack som ”kvinnan har ett eget ansvar i detta” igen. Våldsutsatta bär inget ansvar för mannens våld! Punkt. 

Att lägga hela ansvaret för att ta sig ur en våldsam relation – med livet i behåll – på den som utsätts för våld är cyniskt. 

Det är dags för samhället att börja ta kvinnor på allvar och erbjuda den hjälp och skydd de har rätt till. Häv sekretessen mellan myndigheter, bevilja kontaktförbud, begränsa våldsamma mäns fri- och rörlighet. Inte kvinnans. 

På tok för många kvinnor som mördats har, innan mordet, varit i kontakt med vården för sina skador. De har polisanmält, ansökt om kontaktförbud, varit i kontakt med socialtjänst. De har vädjat om hjälp men samhället har svikit dem.

Att bli misshandlad av en person som säger sig älska en, kanske fadern till ens barn, är fruktansvärt. Att inte bli tagen på allvar, bli nekad hjälp, kanske till och med ifrågasatt, är ännu ett slag i ansiktet.

De kvinnor som tar mod till sig att försöka lämna riskerar inte bara att bli mördade i brist på hjälp, stöd och skydd från samhället. De riskerar också i många fall att förlora vårdnaden om sina barn om de inte tvingar dem till umgänge med förövaren.

Förlåt mig, men vad är det för jävla dystopi vi lever i?