I dagarna finns det anledning att påminna om ett tal som hölls av den dåvarande amerikanske presidenten Dwight D. Eisenhower i januari 1961. Eisenhower var just på väg att lämna presidentposten och den tidigare generalen och pålitlige antikommunisten tog tillfället i akt att peka på några grundläggande hot mot demokratin och hinder för framtida fred.
Hoten kom, enligt Eisenhower, från de ekonomiska och politiska intressen som var starkt sammanflätade i det så kallade militärindustriella komplexet. Eisenhowers tal överraskade många. Det kunde uppfattas som ett indirekt erkännande av att ”försvaret av den fria världen” egentligen var en täckmantel för skrupelfria kapitalisters och politikers strävan efter ökade vinster och växande makt.
Varför finns det då anledning att minnas detta tal i dag? Vi befinner oss i en situation som sannolikt är mer allvarlig än den som motiverade Eisenhowers angrepp på sin tids krigsprofitörer.
Den senaste veckan har revanschistiskt inriktade politiker i Tyskland, samlade kring den nye förbundskanslern Friedrich Merz, gjort det ena uttalandet efter det andra där budskapet är att man ska infria tidigare löften om att ge Ukraina tillgång till långdistansrobotar av mer avancerat slag än tidigare.
I praktiken handlar det om missilsystemet Taurus. Med hjälp av Taurus skulle det vara möjligt för Ukraina att angripa mål långt inne på ryskt territorium. De vapensystem som Ukraina har tillgång till i dag har en räckvidd på cirka 90 kilometer. Med Taurus kan man nå mål på 500 kilometers avstånd. Taurus har också betydligt tyngre stridsspetsar med större sprängkraft, vilket skapar förutsättningar för mer omfattande skadeverkan.
I samband med det nordiska statsministermötet förra veckan träffade förbundskansler Merz de nordiska ledarna och diskuterade behovet av ett förstärkt ”försvar” i Östersjöregionen. Enligt ett inslag i Sveriges Radio den 27 maj var vår svenska statsminister, Ulf Kristersson, snabb med att uttrycka sitt fulla stöd till att Tyskland förser Ukraina med Taurus.
Från rysk sida har man varnat för att detta riskerar att leda till en påtaglig eskalering av kriget. Det är naturligtvis särskilt anmärkningsvärt att Tyskland återigen står som den drivande kraften bakom planeringen av militära angrepp riktade mot ryskt territorium, inbegripet den ryska huvudstadsregionen.
Ur svensk synpunkt är det värt att notera några saker som inte synliggjorts tillräckligt tydligt i våra nyhetsmedier. För det första är Sverige starkt involverat i utvecklingen och tillverkningen av Taurus via Wallenberg-familjen och industrikoncernen Saab.
Saab samverkar i produktionen av Taurus med det tyska krigsmaterielföretaget MBDA Deutschland. Saab har redan fått en rad nya beställningar direkt kopplade till kriget i Ukraina, bland annat ett kontrakt med den tyska försvarsmakten som sträcker sig över en tioårsperiod (2025–2035) som är direkt kopplat till utvecklingen av Taurus-missilerna.
När Kristersson uttrycker sitt stöd för den tyske förbundskanslern riskerar han att göra Sverige till ett fullt tänkbart – kanske till och med troligt – mål för framtida ryska angrepp. Det är också viktigt att notera att han i första hand tjänar Saabs och Wallenbergarnas intresse av att profitera ytterligare på de tragedier som utspelas i Ukraina.
Politikerna i Sverige talar om behovet av ytterligare rustningar. Få talar om behovet av fred. Arbetslösheten stiger, inkomstskillnaderna växer och krigsföretagen tjänar grova pengar. Värdet på Saabs aktie har mer än fördubblats det senaste året.
Krafterna som står i vägen för fred är de samma som tidigare: krigsprofitörer och krigshetsare inom det militärindustriella komplexet.
Jonas Olofsson, Malmö
