Dikter från hemtjänsten: ”Hur är det att svimma av trötthet?”

– Är det så här vi vill ha det, frågar sig Frida Turander.

Det är onsdag och hon är idag ledig från jobbet som undersköterska inom hemtjänsten i värmländska Hagfors. Helgen bestod av arbete.

– Min långtgående förhoppning är att försöka lyfta arbetssituationen och få till en diskussion. Äldrevårdsarbetare är trots allt Sveriges vanligaste yrke, där framför allt kvinnor har en låg lön och höga sjuktal. Det är konstigt att det får fortsätta, säger hon till Proletären.

Frida Turander är också författare och debuterade år 2021 med boken Äldreboendet Solrosen. En hemskt orolig saga. Det är en cynisk skildring av personalens arbetsmiljö – men också av samhällets syn på dagens underfinansierade äldrevård.

Hennes nya bok Dikter från hemtjänsten släpptes i mitten på februari och följer i samma spår där vi får följa en vardag som sällan syns i nyheterna eller sociala medier.

Att skriva dikter kom inte som något naturligt för Frida Turander. Processen började när effektiviseringskrav, nedskärningar och en arbetsstress gjorde att hon gick in i väggen.

– Jag drabbades brutalt. Både psykiskt och fysiskt. Och jag började tappa ord för att beskriva min situation. Att börja skriva hjälpte mig med återhämtningen.

– Jag blir nästan som en karikatyr eftersom jag är långt ifrån ensam om att vara en utbränd kvinna som jobbar inom offentlig sektor. Det finns en ständig brist på återhämtning där krav och resurser står i obalans. Det är oerhört sorgligt.

Privat

Frida Turanders bok "Dikter från Hemtjänsten" går att beställa från Books on demand.

Frida Turander tar upp sambanden mellan sjuktalen och åtstramningspolitiken inom offentlig sektor, samt styrskicket New Public Management, vars syfte är att pressa ur så mycket det bara går inom det skattefinansierade systemet genom olika mätinstrument.

– Man tar den låga bemanningen och arbetsbelastningen och driver upp det till max. Och sen tror samhället att vi ska spara pengar… I slutändan får vi högre sjuktal och fler personer utanför samhället. Det går inte längre att hålla på så här.

För att konkretisera sin ståndpunkt tar hon upp ett reformförsök i Säffle där hemtjänstens nattpatrull, på grund av nedskärningar, inte klarade av arbetsbördan och tvingades lämna 40 vårdtagare utan besök under ett arbetspass.

– Någon vid ett skrivbord tycket att man kunde effektivisera det hela och plockade bort personal. Och på pappret kanske det funkar men inte i praktiken. Den här inställningen funkar inte längre. Vi har nått vägs ände när det kommer till effektiviseringar. Vi är människor, inte maskiner. Och vi klarar inte hur mycket som helst.

Under sina arbetspass samlar Frida Turander på sig små lappar som senare blir till olika texter.

De små lapparna förmedlar livsöden som borde få varje humanist att skrika ut i förtvivlan. På grund av beskrivningen av den ohållbara arbetsmiljön – men också för att det i Frida Turanders texter blir uppenbart hur lågt värde medmänsklighet har i samhällsekonomin.

– Du måste kunna se människan framför dig. Och för att göra det måste du samtidigt ta av dig själv och sen ge tillbaka. Men sen finns det inte förutsättningar till det. Och då växer bara den etiska stressen.

– Men allt är ju inte heller bara hemskheter. Det är viktigt att också skildra de fina stunderna som uppstår på jobbet.

Men kulturella uttryck från arbetarklassen och medelklassen värderas också olika i dagens samhälle, påpekar Frida Turander och lyfter Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink som exempel. En bok som inte något förlag skulle vara intresserade av att publicera idag, menar hon.

– Om medelklassen besöker arbetarklassen lyfts detta ofta upp som något större än om när vi själva skapar något. Även om vi skriver om exakt samma sak.

– Då missar man en väldigt stor del av verkligheten. Hur är det att svimma på grund av trötthet? Eller att var konstant orolig för ekonomin… Det där går liksom inte att wallraffa fram. Det blir bara ett platt samtidskommenterande.