Grafiskt utbildningscentrum delar lokaler med Bolandskolan och upprustades nyligen för 56 miljoner kronor. Innanför entrén stöter jag på Julia Gustafsson och Jonas Trombly som går sista året på estetprogrammets med dans- och teaterinriktning. Vi sätter oss kring ett bord i korridoren och diskuterar nedläggningsbeslutet.
– Vi var med på demonstrationen, säger Jonas Trombly. Vi hade med oss hundratals underskrifter där elever berättade vad skolan betytt för dem men fick ingen respons från politikerna.
– Själv berörs jag inte direkt av nedläggningen men kulturutbudet i stan blir fattigare, säger Julia Gustafsson. Det är skamligt. Uppsala ska ju vara en kulturstad heter det.
Jonas Trombly instämmer.
– Tråkigt, det som görs här går förlorat.
– Vi bjöd in politikerna att se den musikal vi satt upp men fick efter en viss betänketid ett nej tack, berättar Julia Gustafsson. Politikerna har agerat jättedåligt. Caroline Andersson [utbildningsnämndens ordförande (S) i Uppsala] var här men svarade inte på våra frågor, hon bara upprepade sig. Att flytta en del program till Jällaskolan är ett skitdåligt alternativ, den ligger ju ute på landet med sämre kommunikationer.
Fler elever samlas kring bordet och uttrycker sin besvikelse över partierna i fullmäktige. Någon tycker att Folkpartiet ändå ska få en eloge för att man flaggade för dans- och teaterinriktningen.
Julia Gustafsson tycker det kändes bra att man kämpat men att politikerna bestämt sig. Jonas Trombly säger att han ändå vill tro att det är någon mening med det man gjort.
På andra sidan den luftiga innergården ligger skolans café. Här möter jag Lars Eriksson, programrektor, i full färd med att skapa lite lugn och informera om det nya läget.
Han ger mig fem minuter och vi uppsöker ett tomt lärarrum. Lars Eriksson anser att något måste göras åt ekonomin, men som bas för fordonsprogrammet uttrycker han oro över politikerbeslutet
– Vi har inte fått en chans att förklara oss. Branschen är mycket orolig över hur man ska klara rekryteringen – behovet av yrkesförare är enormt stort, Länsförbundet har skrivit en rapport om detta. Vi har också gott om sökande till programmet och en nedläggning rimmar illa. Programmet har skapat en bra relation till branschen med branschråd och branschdagar, vi är upp-skattade, våra elever får jobb. Allt som byggts upp under årens lopp försvinner nu. I lärarkåren finns också en stor oro inför framtiden.
Vid ett bord i caféet träffar jag elevassistenten Hassam Heydari som är bekymrad över vad som ska hända med presumtiva elever till skolan.
– Här har även socialt utsatta elever kunnat känna sig hemma, lärt känna lärare, haft en trygg tillvaro, fått utbildning och skaffat jobb. Risken är stor att rotlösheten tar över hos en del, kanske hamnar de snett i tillvaron med medföljande sociala kostnader. Det blir dyrare i längden. Staten måste ta ett större ansvar och ta över all skolverksamheten.
Bakom oss sitter ett gäng och spelar kort. Det är Emma Boström, måleri, Hampus Pedersén, fordon, Filip Fritz, fordon och Oscar Gransten, bygg. Samtliga går årskurs 3. De uttrycker alla sitt missnöje över politikerna.
– Varför är det vi på de praktiska linjerna som ska drabbas, inte de teoretiska säger Filip Fritz. Emma Boström påpekar att det är viktigt att säga ifrån, att man måste kämpa.
