Tröttheten sköljer över mig. Mitt i en vår bestående av vab, familjeliv som ska gå ihop, mycket på jobbet, intensivt politiskt arbete, pågående folkmord, klappjakt på stridbara arbetare, klappjakt på humanister och folkmordsmotståndare, total jävla krigshetspsykos. Det börjar ta ut sin rätt och vi är inte ens förbi första maj.
Det är svårt att veta var man ska börja, med allt som händer. Både globalt och lokalt.
Jag läste att Region Skåne har bestämt sig för att fler av skåningarna ska få tillgång till psykiatriambulans. Toppen ju! Bara det att enligt förslaget ska detta införas utan att mer resurser skjuts till.
Två av ambulanssjuksköterskorna uttalade sig i SVT och uttryckte sin oro för att en fungerande verksamhet kommer att slås sönder. En befogad oro. Det är ju till exempel inte svårt att räkna ut att om körsträckorna blir längre kommer de att hinna till färre patienter.
Det är symptomatiskt för Region Skåne, och säkert andra regioner och kommuner också. ”Den här grejen ni gör funkar ju! Gör mer av det men med samma eller mindre resurser!”
Sen råkade jag höra en bit ur ekots lördagsintervju med Anette Madsen, ny generaldirektör Sveriges geologiska undersökning (SGU) vilka har som uppdrag att ”främja inhemsk gruvdrift och samtidigt garantera grundvatten av god kvalitet, samt en giftfri miljö.” Anette Madsen har i en debattartikel i Dagens Industri kallat planerna på en nationalpark i Bästeträsk på Gotland för katastrofala eftersom hon hellre vill ha ett kalkbrott där.
Ett citat från lördagsintervjun fick mig nästan att skrika högt. ”Jag efterfrågar en mer balanserad debatt. Som det är nu så tenderar naturvärdena att gå före”, sa Madsen.
Naturvärden tenderar att gå före!? Jag vet inte var jag ska börja. För det första så är det väl snarare allt för sällan som naturvärden faktiskt får gå före i jakten på Den Heliga Tillväxten. För det andra så är det väl i så fall bra att naturvärden får gå före.
Men förlåt, jag glömde. Vi behöver ju råvaror och mineraler i den ”gröna” omställningen och i tillverkningen av mer vapen och ammunition. Det är faktiskt viktigare än naturen. När grundvattnet sinar kan ju gotlänningarna trösta sig med att vi i alla fall kan tillverka mer betong.
Och så kom nyheten att Sverige ska få den stora äran att vara värd för sitt första stora Natomöte nästa år. I Helsingborg! Vilken ära va! Det är ju så man glider av stolen av upphetsning. Eller ja, det tycks i alla fall journalister och politiker i Helsingborg göra.
Det är lätt att känna att allt håller på att gå åt helvete. Det gör det nämligen. Och det är helt rimligt att må dåligt över att den värld våra barn kommer att växa upp i blir sämre än den vi växt upp i.
Man får bara inte stanna kvar i den känslan. Nej, konstatera att det är för jävligt, ta ett djupt andetag och gör något åt det. Rikta om din frustration och uppgivenhet till beslutsam vrede.
För vad är alternativet? Lägga sig ner och dö?
Nej, vi måste fortsätta kampen. Alla behövs. Bara tillsammans kan vi ändra på morgondagen. Bara tillsammans kan vi bygga en bättre värld för våra barn.
Men ibland måste man vila. Imorgon blir det nog en dag under täcket så jag orkar vara med när revolutionen kommer.
