Från oss som bygger landet: En inte särskilt rolig galenskap
Sociala insatser och vård ska få kosta! Den budgeten ska få vara minus. Den rent av ska vara minus, för det är ett kvitto på att ett samhälle tillåter vissa saker att kosta, som att ta hand om de som finns längst ner.
”Craziness is fun”, ska Jimi Hendrix ha sagt då det begav sig på 60-talet. Det var också lite min känsla när jag för 22 år sedan äntrade psykiatrins värld som timanställd skötare på Sankt Lars sjukhus här i Lund.
Som 20-årig arg kommunist och trött på den akademiska bubblan i Lund sökte jag jobbet som mentalskötare med referensen att båda mina föräldrar var sjuksköterskor och att jag nog ”hade det i blodet”. Min far hade arbetat större delen av sitt yrkesliv inom psykiatrin.
Jag slängdes in i en vård som på många plan gjorde de vårdsökande mer sjuka än friska. Men i mötet med patienterna och med hjälp av en del riktigt goda kollegor fick jobbet mig att känna en fascination för psykiatrin.
När kommunen, drygt 15 år för sent, utvecklade en möjlighet att stödja den grupp som slängts ut ur de gamla mentalsjukhusen sökte jag mig vidare in i Lunds socialpsykiatri. Titeln byttes från skötare till psykiatrihandledare.
Det fanns en tid då vård- och omsorgsinsatser skulle få lov att kosta. Aldrig pratades det om ”en budget i balans”, eller att ”vi ska gå plus”. Men någonting hände när nyliberalismen tog ett stryptag om Sverige och politikerna började avveckla vår välfärdsstat.
Helt plötsligt skulle någonting som självklart kostar pengar vara ”i balans”, det vill säga inte kosta pengar. Sedan skulle så stora delar som möjligt styckas upp och delas ut till privata aktörer som med sina trollspön skulle piska fram denna balans.
Här i Lunds kommun är det än så länge inte så alarmerade som i andra delar av landet. Men det ger samma äckliga smak i munnen när man säger att budgeten ska vara i balans.
I helvete heller! Sociala insatser och vård ska få kosta! Den budgeten ska få vara minus. Den rent av ska vara minus, för det är ett kvitto på att ett samhälle tillåter vissa saker att kosta, som att ta hand om de som finns längst ner.
Idag lever jag och min partner med fyra ungar. Vi har valt utifrån vad vi känner är rätt att arbeta med socialt utsatt och med barn.
Jag som psykiatrihandledare med pedagogiska uppdrag och min sambo som förskollärare. Vi gillar våra jobb. Vi är till och med rätt stolta över dem, men ställer oss ständigt frågande till hur samhället egentligen värderar oss.
Ska en förskollärare ersättas av en springvikarie för att ”hålla budget i balans”? En ”budget i balans” i förskolan betyder i verkligheten att vi trycker in så många ungar som är tillåtet och att antalet behöriga pedagoger blir alltför lätträknade.
Är detta sättet att möta våra ungars behov av pedagogisk stimulans och basal omsorg? Eller bara ytterligare ett nyliberalt fulknep att hålla ”budget i balans”?
Ska personer med psykisk ohälsa välja mellan att få hjälpinsatser i hemmet eller en meningsfull vardag? Det är där landet ligger när borgare och kapitalister får diktera hur kommunal välfärd ska se ut?
Personligen tycker jag inte att det är okej. Det är vidrigt och rent förkastligt för ett samhälle som vill beteckna sig som civiliserat.
Så vad gör denna effektivisering? Jo, den sätter mig i samma dilemma som 2001, en effektiviserad insats gör ju den sjuka alltmer sjuk.
Skillnaden är att nu har problemen spridit sig till hela samhället. Nyliberalismen gör ett helt samhälle sjukt. Så jag är ledsen, Hendrix, men den galenskapen är inte så jävla rolig.
Mårten Möller
Psykiatrihandledare