Hoppa till huvudinnehåll

Ledare: Energi på marknadens villkor

Arbetarklassen och vanliga konsumenter drabbas av höjda priser på bensin och el. Staten och samhället måste ta ansvar för energipolitiken om vi ska klara en grön omställning.

Unipers oljekraftverk i Karlshamn
Pressbild/Uniper

Senaste veckan har flera larmrapporter kommit om såväl energibrist som rekordhöga elpriser i vinter. EU hade frågan som huvudfråga vid toppmötet förra veckan. 

Samtidigt slår bensinpriset rekord här hemma, vilket gör många hushåll oroliga. Är det detta vi har framför oss nu när vi måste ställa om för att rädda klimatet?

Den gröna omställningen är en stor utmaning och den kan inte ske på företagens villkor. Miljö- och klimatfrågan får inte reduceras till en fråga om individuella insatser och konsumentmakt. Omställningen måste ske planmässigt och samhälleligt.

Bristen på samhällelig planering märks särskilt när drivmedelspriserna skjuter i höjden. För många är bilen en nödvändighet i vardagen. Den är ett måste för att kunna ta sig till jobbet, till mataffären, till vårdcentralen, till barnens förskola och skola.

När bensinpriserna går upp är det framför allt arbetare och låginkomsttagare i glesbygden som drabbas. Att försöka minska bilismen genom höjda skatter är fel väg att gå, just på grund av denna klassorättvisa.

Av dagens bensinpris är 58 procent skatt. Den så kallade bensinskatten består av tre skatter: koldioxidskatt, energiskatt och moms, där momsen gäller hela priset och därför även innehåller en skatt på skatten. 

Trots att bensinskatten höjts flera gånger under åren har bilåkandet i Sverige inte minskat. Sant är att varje bils körsträcka minskade med nästan 10 procent mellan 1999 och 2019, men under samma period ökade antalet personbilar per invånare nästan lika mycket. Fortfarande är bara 265.000 av Sveriges 5,7 miljoner bilar laddningsbara.

De senaste 40 åren har bensinpriset ökat mer än dubbelt så mycket som konsumentprisindex i Sverige. Men till prisbilden i bilåkandet måste även framhållas att vi aldrig lagt en så låg andel av vår konsumtion på drivmedel som idag. I år handlar det om 2,4 procent av konsumtionen, att jämföra med 4,8 procent 1985. Detta samtidigt som vårt körande knappt minskat.

Bensinkostnaden gör likväl stora hål i hushållens plånböcker, likaså gör energikostnaderna. Genomsnittsvillan betalade förra året 28.000 kronor för sin el. Genomsnittslägenheten 5.000-11.000 kronor beroende på lägenhetens storlek.

Energiskatten för ett vanligt hushåll är 44,5 öre per kWh. Motsvarande siffra för företagen inom tillverkningsindustrin och till exempel datorhallar är 0,5 öre per kWh. Denna orättvisa undanhåller statskassan cirka 15 miljarder kronor om året. Det borde istället vara tvärtom. Högre skatt för storföretag och lägre för vanliga hushåll.

Efter att elmarknaden avreglerades 1996 började även energiskatten öka. De senaste tio åren har den ökat med 26 procent. Själva elprisets utveckling under samma tid är svår att redogöra för, priset varierar stort under året och mellan Sveriges fyra elprisområden. Här spelar vädret stor roll, inte minst om det blir en kall vinter.

Men över tid har elpriset ökat och elnätspriserna har fördubblats. Nu i september slog månadsmedelpriset för el rekord i södra Sverige men blev samtidigt något lägre i norr.

Den avreglerade elmarknaden har lett till rejält höjda elkostnader för konsumenterna. De privata elbolagen gör som alla andra kapitalistiska verksamheter, sätter vinsten först och kunderna och samhällsintresset sist. 

Sverige är en stor exportör av el. När elpriset på den nordiska elbörsen går upp gör företagen allt för att pressa fram mer el för att sälja till högsta möjliga pris. Så skedde till exempel för en månad sedan då det tyska företaget Uniper startade det oljeeldade kraftverket i Karlshamn.

Inte för att det var elbrist i södra Sverige, utan för att det höga elpriset skapade stora vinstmarginaler när elen såldes till Tyskland och Polen. Förlorare var miljön och den svenska statskassan, som får in betydligt mindre skatteinkomster till följd av alla subventioner till företagen och det utländska ägandet. 

Uniper ägs till 75 procent av finska staten. Att ett energibolag är statsägt är dock ingen garant för att produktionen sker på ett miljömässigt och planmässigt sätt. Svenska elbolag bör givetvis vara svenska och statliga, men det statliga ägandet underställas samhällets intresse istället för marknadens.

Idag finns en avdragsrätt inom elsektorn, inte bara för företagen utan delvis också för invånarna i ett antal kommuner i norra Sverige. En liknande ordning skulle kunna införas inom drivmedelsområdet. Hushåll boende i glesbygd borde få tillbaka på bensinskatten för ett fordon, eftersom de inte har samma tillgång till kollektivtrafik och nära samhällsservice. 

I stället för Rot- och Rutavdrag som främst gynnar redan bemedlade kunde ett avdrag införas för att mildra effekterna av de orättvisor som den regressiva bensinskatten innebär för vanligt folk.

För att minska bilismen måste kollektivtrafiken byggas ut, biljettpriserna sänkas och samhällsservice finnas kvar nära folks boenden. Högre punktskatter kan införas på lastbilstransporter för att tvinga över godset till järnvägen, vars nät givetvis måste byggas ut och samlas under ett statligt ansvar.

Sverige är självhushållande på el, men infrastrukturen är för dåligt utbyggd. Här måste kraftöverföringsnäten få betydligt högre kapacitet. Elmarknaden måste återregleras och de privata elbolagens vinstintresse ersättas med samhällsintresse. Först då finns en möjlighet att hantera att eventuell energibrist och elpristoppar som drabbar hushållen. 

Varken elbolag eller bensinbolag kommer att ta detta ansvar. Det är samhället och staten som måste ta huvudansvaret för energipolitiken, både för miljöns och konsumenternas skull.