Krönika: Euro-vision
Eurodiskussionen i Sverige har varit död. Fram till nu.
I år är det 20 år sedan folkomröstningen om införande av euron i Sverige. En omröstning som slutade med en klar seger för nej-sidan. (55,91 procent mot ja-sidans 42,02 och 2,07 som röstade blankt). Många ur min generation minns det väl. Det var en av de första striderna vi tog. En av få ”segrar” vi upplevt också.
Precis som vid EU-folkomröstningen nio år tidigare var det kapitalets olika intresseorganisationer (Svenskt näringsliv, Moderaterna, Liberalerna etcetera) som tryckte hårdast för ett ja. Och jävlar vad gött det kändes när de blev serverade ett nej.
Frågan om euron tycktes länge vara avgjord. Ingen vågade propagera för den längre. Och motståndet blev bara starkare.
Efter finanskrisen och det nyliberala stålbad som eurolandet Grekland blev påtvingat stärktes nej-sidan ytterligare. Under 2010-talet låg euromotståndet på över 70 procent, enligt SCB. Och till och med bland de annars så EU-ivriga moderaterna och liberalerna sjönk andelen europositiva från cirka 60-70 procent till knappa 20.
Eurodiskussionen i Sverige har varit död. Fram till nu.
TT gjorde nyligen en intervju med riskkapitalisten Christer Gardell, som tydligen var motståndare till euron 2003, men nu skådat ljuset och ändrat uppfattning. Han kallar kronan för ”en liten skitvaluta” och tycker att ”vi ska in i euron”.
Han är inte den ende ”experten” som ändrat sig. ”Det vore bra för Sverige att byta ut kronorna till euro”, skriver Lars Calmfors, professor emeritus i internationell ekonomi och mannen bakom den gamla EMU-utredningen, i en debattartikel i Dagens Nyheter förra veckan.
Anmärkningsvärt är att Calmfors inte främst för fram ekonomiska argument utan att svensk anslutning ”i en osäker situation för Europa kan bidra till mer politiskt samarbete. Och att den förlust av nationell suveränitet som skulle bli följden är liten i förhållande till vad ett Natomedlemskap betyder”. Det vill säga att liksom vår militära alliansfrihet kan vi lika bra slänga vad som är kvar av självständig penningpolitik överbord, för enigheten mot Rysslands skull.
Och så har vi förstås lirarna på Timbro och andra borgerliga aktörer som passat på att gräva fram sina gamla ”vi är ju ändå typ redan med, så vi kan ju lika gärna ta steget fullt ut”-argument.
Varför våras det helt plötsligt för eurovännerna då? Det kan bero på flera saker.
- Sverige tog över EU:s ordförandeklubba den 1 januari 2023. När sånt sker dyker alltid de avsomnade EU-frågorna upp i debattsfären (och ja… det är ju därför vi kör det här temablocket i tidningen).
- Samma dag anslöt sig Kroatien officiellt till euroområdet. Det är det första nya eurolandet på åtta år och en stor seger för EMU. Beslutet föregicks inte av någon folkomröstning, men stödet för euron är relativt högt. Cirka 60 procent. Ungefär som hos Moderaterna vid tiden för vår folkomröstning.
- Europa sluter sig mot ryssen. Och vill du visa att du verkligen tillhör ”the good guys” ska du så klart gå med i EMU och inte hålla på med suspekta småvalutor.
- Kronan är svag. I skrivande stund (23 januari) kostar en euro 11,12 svenska kronor. Det är en historiskt mycket hög kurs (vid tiden för folkomröstningen kostade en euro 8,92 kronor och så sent som förra året låg den på omkring 10).
- Vi befinner oss i en ny kapitalistisk kris. Lösningen på sådana brukar stavas ”mer ohämmad kapitalism”. Att ansluta sig till EMU skulle vara som att svänga in på en nyliberal motorled. Eller okej, vi befinner oss redan på den… men det skulle vara som att gasa på ytterligare.
Kronan är i nuläget varken stark, trygg eller särskilt reglerad. Men vill vi verkligen avsäga oss all möjlighet att påverka framtida penning- och valutapolitik? Vill vi ha mer nyliberalism? Vill vi ha en ännu mer avreglerad arbetsmarknad? Det är saker som ett EMU-inträde ofrånkomligen skulle leda till.
Med andra ord: Håll minnet av den sköna segern 2003 vid liv. Låt oss hålla kvar vid vår ”skitvaluta”. Det kunde faktiskt vara ännu värre.