Fem årtionden med Roy Andersson
Roy Anderssons mångåriga konstnärskap uppmärksammas i en stor utställning på Kulturhuset i Stockholm. En utställning som alla borde se, tycker dramatikern och manusförfattaren Johanna Emanuelsson.
På Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm visas just nu den retrospektiva utställningen Om detta att vara människa, en utställning som ska ge en bild av filmregissören Roy Anderssons verk, arbetsprocesser och konstnärskap under de senaste 50 åren.
När jag kliver in i utställningen kliver jag in i den värld som personligen gett mig de största konstupplevelserna under min halvlånga levnadstid. Här finns de: tablåerna som med den stillastående kameran etsats sig fast i en stor publik runt om i världen. Här finns det nygifta paret från Du levande, vars lägenhet susar förbi genom ett oändligt landskap, här finns ögonblicket i Härlig är jorden när huvudrollen ser in i kameran samtidigt som nakna människor trycks in en lastbil och blir ihjälgasade, här rider Karl XII in på den lokala puben efter nederlaget i Poltava (En duva satt på en gren och funderade på tillvaron), här offras blomstrande ungdom av de som läst alla böcker i hela världen (Sånger från andra våningen).
De är oändligt många, tablåerna som Roy Andersson skapat av människorna här på jorden, och som gett upphov till så ohyggligt mycket skratt, tröst, insikt och reflektion.
Själv älskar jag sekvensen ur Du levande när en arbetare i en bilkö berättar att han drömt en obehaglig dröm. I drömmen ska han göra bordstricket hemma hos en överklassfamilj och när det dyrbara porslinet åker i golvet, och avslöjar hakkorset under bordsduken, blir han dömd till döden av en öldrickande domstol. När han blir fastspänd i den elektriska stolen ber den gråtande advokaten honom att försöka slappna av.
Jag håller med Roy Andersson i hans uttalanden om att innehållet i hans verk sällan diskuteras med samma iver som hans stilistiska hantverk och bildspråk, de tragikomiska situationerna. Det Andersson vill diskutera med sina verk – alltsedan hans första långfilm En kärlekshistoria från 1970, är människans levnadsvillkor, hennes plats på jorden, hennes agerande och den skuld som därmed också tynger henne.
Det är teman som i längden tenderar att göra recensenter rastlösa, som gör kritiker otåliga: när kommer underhållningen? Underhållning kan Roy Andersson, det räcker med en pausering i en mening för att det ska bubbla i magen på tittaren, men allvaret finns alltid där.
Inget får gå till slumpen, inget som inte är betydelsebärande får påstås, inga effekter får stå i vägen för budskapet. I vårt famlande och lösryckta ”samhällsbygge” kan konstnärskap som Roy Anderssons irritera och skava så pass mycket att man struntar i att utforska dem. Men de som struntar i det, går miste om något grundläggande.
En av de viktigaste komponenterna i Anderssons envisa konstnärskap är hans försvar av konsten som konst och kunskap som något vi människor har skyldighet att tillförskansa oss. Med hans böcker Lyckad nedfrysning av herr Moro och Vår tids rädsla för allvar och kortfilmen Någonting har hänt (om när HIV kom till Sverige) gör han det än mer tydligt; konst och kunskap är inget som bara ska tillhöra en viss klass, det är något som tillhör alla människor, vem hon än är, och den är värd att envist slåss för.
Utställningen försöker teckna en bild – en tablå av ett av våra absolut viktigaste nutida konstnärskap. Den lyckas ge en inblick i Anderssons värld men självklart inte teckna hela, konstigt vore om den skulle lyckas. Den enda uppmaningen jag kan ge läsaren är att se utställningen Om detta att vara människa, men se också till att uppleva alla de outgrundliga verk Roy Andersson skapat de senaste 50 åren.
Utställningen pågår till den 9 januari nästa år.