Kommentar: Filter och Ola Sandstig generaliserar och förenklar

För 15 år sedan ställdes vården inför en situation som var ny och obekant. Ett stort antal barn på flykt slutade att äta och dricka, gick in i sig själva och blev okontaktbara. Några av dem behövde tillföras vätska och näring via sond, en del behövde blöja.

Sjukvårdens sätt att hantera medicinska frågor, genom att systematiskt samla kunskap och värdera den mot tidigare och ny forskning och evidens, försvårades av en uppskruvad och polariserad debatt där allehanda personer framställdes som experter och spred rykten och vandringssägner som vid närmare granskning inte visade sig hålla.

En statlig utredare tillsattes för att samla och värdera forskning. Redan innan hon utsågs hade hon påstått att barnen simulerade eller var förgiftade och att de blev friska dagen efter att de fick uppehållstillstånd. Under sitt arbete som statlig utredare bidrog hon till polisingripanden mot familjer och påverkade bland annat Socialstyrelsens utformning av sitt meddelandeblad om uppgivenhetstillstånd bland asylsökande barn.

Intressant nog kom hon i sin slutrapport, efter två och ett halvt års utredning, fram till att det inte fanns några hållpunkter för att simulering eller förgiftning skulle kunna förklara varför uppgivenhetstillstånd uppstår. Efter detta konstaterande upphörde den polariserade debatten: uppgifterna som spridits hade tillbakavisats av verkligheten.

Idag har det gått 15 år. Hundratals fler barn har behandlats och ytterligare mycket kunskap och erfarenhet har tillkommit. Ändå är all denna kunskap som bortblåst när tidningen Filter sätter fokus på frågan om dessa barn igen. Det är som om alla tillbakavisade vandringshistorier fått nytt liv.

Egentligen borde det inte vara så konstigt. Att barn som hamnar i en olöslig och outhärdlig situation stänger av omvärlden känner vi väl till. Det har beskrivits bland barn som evakuerades utan sina föräldrar från London under andra världskriget, bland barn på svenska sjukhus under 1940- och 50-talet som skiljdes från sina föräldrar och bland de rumänska barnhemsbarnen. Vi vet att biologiska varelser i livshotande situationer kan reagera med att frysa, stänga av omvärlden, till exempel i våldtäktssituationer.

Det som nu hänt är att Filter berättar om två unga vuxna som beskriver hur deras föräldrar tvingade dem att spela apatiska. Det är djupt tragiska berättelser om barn som farit mycket illa.

Det är först nu, efter 15 år och kanske 1000 barn som insjuknat, som det kommer fram trovärdiga berättelser om manipulation.

I barnmedicinen finns ett välkänt tillstånd som kallas Münchhausens syndrom by proxy, där en förälder beskriver eller producerar symtom hos sitt barn som simulerar svåra sjukdomar. Tillståndet är som tur är ovanligt men alla som jobbar i barnsjukvården känner väl till det.

Problemet med Filters reportage och den debatt de nu startat är att man utifrån de två beskrivna fallen drar generaliserade slutsatser och menar att en stor mängd eller alla barn med uppgivenhetssyndrom simulerar. Det är en häpnadsväckande slutsats av många skäl. Ett är det faktum att det är först nu, efter 15 år och kanske 1000 barn som insjuknat, som det kommer fram trovärdiga berättelser om manipulation.

Hade det varit vanligt förekommande är det osannolikt att inte åtskilliga fall kommit fram långt tidigare. Münchhausen by proxy är också ett tillstånd kopplat till en grav personlighetsstörning hos en förälder och har hittills aldrig i forskning beskrivits kunna spridas eller ”smitta”.

En annan myt som återuppstått är att uppgivenhetssyndrom bara finns i Sverige. Detta påstående har grundligt granskats och tillbakavisats. Senast i våras publicerades en vetenskaplig rapport om 50 barn på ön Nauru där Australien placerar flyktingar under förhållanden som skarpt kritiserats av FN. Och i förra veckan skrev The Guardian ett reportage om ett apatiskt barn i ett överfullt flyktingläger på Lesbos.

I Filters reportage påstås att Svenska Barnläkarföreningens Arbetsgrupp för flyktingbarn, där undertecknad var aktiv och senare blev ordförande, hävdade att själva tanken på manipulation var kränkande när vi kritiserade Socialstyrelsens Meddelandeblad 2005 för att de särskilt pekade ut manipulation som något man måste beakta i vården av dessa barn.

Detta är inte sant. I en mängd artiklar och uttalanden var budskapet tydligt. I Läkartidningen nr 7, 2006, beskriver vi att manipulation är en hypotes vi diskuterat sedan tillståndet först uppträdde och att vi redovisat det i ett underlag för Socialstyrelsen. Vi beskriver varför vi funnit att det finns stöd för att manipulation inte kan förklara tillståndet, men att enskilda fall inte kan uteslutas. Och vi föreslår till och med en formulering till meddelandebladet om manipulation som till skillnad från Socialstyrelsens var korrekt förankrad i den kunskap och evidens som då fanns.

Sjukvården arbetar i en komplex verklighet. Den skiljer sig påtagligt från en mediadramaturgi som framställer verkligheten som antingen svart eller vit. Ett specifikt sjukdomssymtom kan ibland vara helt ofarligt och gå över av sig självt, men i andra fall vara ett tecken på ett potentiellt livsfarligt tillstånd.

Sjukvårdens uppgift är att utifrån forskning, kunskap och erfarenhet skilja ut tecknen som talar för eller emot olika tänkbara orsaker, detta för att varken överbehandla eller missa allvarliga sjukdomar. I en sådan verklighet kan generaliseringar och förenklingar bli livsfarliga. Missar vi barn som tvingas att manipulera sviker vi dem. Men det är inte mindre allvarligt att misstänkliggöra krigsskadade och traumatiserade barn istället för att ge dem adekvat behandling och omvårdnad.

Vårdens skyldighet är att vara uppmärksam på alla barn som far illa. Oavsett orsak.

Generaliseringar och förenklingar är vanligt förekommande i dagens politiskt polariserade debattklimat. Inte sällan finns det politiska intressen bakom. Det förekommer att människor fuskar med sjukskrivningar, vab eller assistansersättning. Detta har av somliga tagits som intäkt för att fusket är utbrett och använts för att motivera försämringar och inskränkningar i välfärdssystemen trots att en överväldigande del av invånarna inte fuskar.

Berättelserna om manipulation är sorgliga och beklämmande. Samtidigt är det bra att de kommer fram. Men när Filter och andra i debatten drar generaliserande slutsatser om alla barn med uppgivenhetssyndrom, om Gellert Tamas och om barnläkarna, då finns det anledning att ställa en viktig fråga: I vems intresse?

Att Ola Sandstig och Chang Frick, chefredaktör för den högerextrema nättidningen Nyheter Idag, tillsammans arbetar på en bok som skall handla om ”fake news” borde vara en varningsklocka.