Ledare: Folklig mobilisering stoppar rasismen

Förra veckan spred sig en våg av islamofobiskt och rasistiskt våld i Storbritannien. Den utlösande faktorn var ett brutalt knivmord på tre flickor i Southport. 

Högerextrema krafter utnyttjade snabbt sorgen och ilskan i staden och påstod att gärningsmannen var migrant och muslim. Men vad som är sant och inte sant spelar mindre roll när det rasistiska drevet väl påbörjats. Den anhållne 17-åringen är född i Wales av kristna föräldrar från Rwanda.

Sedan våldsdådet i Southport har högerextrema grupper genom sociala medier organiserat och initierat protester som i många fall urartat i upplopp och våldsdåd. På två orter har hotell som används som flyktingförläggningar satts i brand. Runt om i landet har moskéer attackerats och hatbrotten mot muslimer har enligt en brittisk brottsofferorganisation ökat trefaldigt.

Flera politiska tyckare försöker avideologisera protesterna. De försöker marginalisera eller bortförklara det våld som drabbat invandrare och muslimer i Storbritannien. Men det finns en tydlig koppling till den politiska högern. Det är fascister och högerextrema som via sociala medier initierat och spridit protester som fyllts av rasistiska slagord, våldsbrott och mordbrand.

Det är inte svårt att koppla ihop de senaste händelserna i Storbritannien med parlamentsvalet i juni, som innebar en stor framgång för den invandringskritiska högern. Det högerpopulistiska partiet Reform Party kunde bryta igenom när det klassiska högerpartiet Tories fallit samman av interna stridigheter och katastrofalt regeringsinnehav. Trots att Reform Party bara vann fem platser i underhuset samlade partiet drygt fyra miljoner röster.

Partiledaren för Reform Party, den tidigare EU-parlamentarikern Nigel Farage, var inte heller sen med att använda sig av våldsdådet i Southport för att sprida lögner om gärningsmannens bakgrund. Men trots det öppna, eller åtminstone illa dolda, högerextrema inflytandet bakom de våldsamma upploppen och protesterna så måste man också förhålla sig till att det även finns arbetare som deltar i protesterna som inte nödvändigtvis är ideologiska rasister eller högerextremister – utan protesterar mot en politik och mot politiker som vänt dem ryggen.

För det är inte rasism eller islamofobi som får brittiska arbetare att i skydd av upploppen länsa sin lokala butik på blöjor, torrvaror och foppatofflor. Precis som i Sverige så har den brittiska kapitalismen och dess politiska förvaltare varken velat eller kunnat lösa arbetarklassens problem: massarbetslöshet, skenande klassklyftor och en bostadskris som gjort både den klassmässiga och den etniska segregationen permanent. 

Brittiska arbetare, deras rättigheter och deras levnadsvillkor har varit under ständig attack sedan Margaret Thatchers frontalangrepp på 1980-talet. Exempelvis var det först i juli i år som de brittiska arbetarlönerna kom ikapp nivåerna de hade innan finanskrisen 2008. 

Det är uppenbart att det finns underliggande motsättningar under ytan. En social konflikt som varken bottnar i religion eller migration – utan i klass. Liknande har skett här hemma. Men då var det inget våldsdåd utan upprepade koranbränningar som tände gnistan till upplopp och skadegörelse i förorter runt om i landet påsken 2022.

Den folkliga antifascistiska mobiliseringen på gatorna i Storbritannien har varit avgörande för att stoppa och hindra högerextremistiska samlingar, attacker på invandrare och attentat mot flyktingförläggningar. Den har inte växt fram över en natt utan har sina rötter i decennier av politisk mobilisering mot rasism, mot nedskärningar och mot imperialismens krig.

I månader har demonstranter samlats för att protestera mot Israels folkmordskrig i Gaza. Många av dessa försöker nu stoppa attacker på moskéer och muslimer. Tiotusentals människor som byggt upp en sammanhållning baserad på solidaritet och kampvilja har utgjort grunden i den snabbt organiserade antirasistiska rörelsen på gatan. I helgens antifascistiska demonstrationer var den palestinska flaggan på många håll ett självklart inslag. 

Demonstranter som i snart ett år har protesterat mot Israels högerextremistiska och rasistiska våld får nu ett motvilligt stöd av samma etablerade partier och medier som baktalat och attackerat dem – men inte av alla.

Labourministern Nick Thomas-Symonds sade i en intervju med Sky News, innan helgens demonstrationer, att han inte tycker det är bra att politiker uppmanar människor att delta i de fredliga motdemonstrationerna ”när polismaktens resurser är begränsade”. För den Israelvänlige premiärministern Keir Starmers regering är det inte folklig mobilisering som ska driva tillbaka extremhögern, utan samma repression som redan använts mot Palestinarörelsen.

Gatukampen och de stora folkliga protesterna mot högerextremismen har visat sig vara effektiva och de visar en väg framåt.

– Självklart vill politikerna inte att vi ska protestera – det visar deras misslyckande och får människor att dra slutsatsen att fredliga protester fungerar, säger Lindsey German från organisationen Stop the War till brittiska vänstertidningen Morning Star. 

Att demonstrera mot fascismen på gatorna är en sak. Men för att vinna tillbaka fattiga arbetare från chauvinism till socialism behövs också en annan taktik, och framför allt en annan politik.

Högerextremismen kan inte bekämpas så länge självutnämnda vänsterpolitiker över hela världen låter kapitalismens kriser fortgå och vanliga människors grundläggande behov får stå tillbaka för att göda en redan superrik överklass. Det behövs en folklig mobilisering, inte bara mot fascism, utan också för ett alternativ till dagens arbetarfientliga politik – för socialism.