Jag läser en problematisk krönika om antisemitism av Ann-Sofie Hermansson i Göteborgsposten.
Den är problematisk därför att den på mycket svaga grunder och mest spekulativt sprejar anklagelser om antisemitism över den samlade Palestinarörelsen.
Jag räknar mig själv som en del av Palestinarörelsen. Jag är motståndare till Israels bosättarkolonialism och hävdar:
a) att palestinier har exakt samma mänskliga rättigheter som alla andra människor.
b) att internationell lag och rätt gäller Israel på samma villkor som för alla andra länder.
Jag har träffat många Palestinaaktivister. Jag kan inte påminna mig att en enda av dem förtjänar epitetet antisemit. Vilket inte hindrar att det finns antisemiter bland palestinaaktivister. Jag har bara inte träffat någon.
Fast nu måste vi enas om en definition av begreppet antisemit. Jag menar att den enda sakliga och rimliga definitionen är att den är antisemit som hatar judar därför att de är judar.
En annan definition som hävdas av Israel och Israels sympatisörer är att den som är antisionist är antisemit. Sionismen betraktas då som definierande för den judiska identiteten.
Sionism är en rörelse som, religiös eller profan, judisk eller kristen, hävdar att judar har rätt till Palestina därför att de är judar, medan palestinier inte har rätt till Palestina därför att de är palestinier.
Palestinarörelsen är antisionistisk. Alla Palestinaaktivister jag kommit i kontakt med, utan undantag, är noga med att hålla isär antisionism från antisemitism. Det kan inte alltid vara enkelt. Särskilt inte för palestinier vars enda erfarenhet av judar är Israels militär och israeliska bosättare. Men, och det vill jag understryka, de palestinier jag träffat och samarbetat med i Palestinarörelsen har varit extremt noga med att skilja sin antisionism från antisemitism. Men jag har förstås långt ifrån träffat alla så undantag finns säkert.
Ann-Sofie Hermansson inleder sin krönika med följande anklagelse: ”I delar av samhället och politiken ses antisemitismen återigen som legitim.”
Sedan skriver hon länge och inlevelsefullt om det nazistiska förintelselägret Treblinka. Från Treblinka tar Hermansson sedan ett raskt kliv till dagens Sverige och påstår:
”Jag menar att det idag pågår en teoretisk legitimering av antisemitismen inom delar av politiken, kulturen och akademin i vårt land. Grupperingar som inte vill hålla Hamas terrorister ansvariga för pogromen mot judarna den sjunde oktober 2023. Där man likställer Israels premiärminister Benjamin Netanyahu med svenska judar och därmed utser dessa till fritt villebråd för allehanda rasistiska övergrepp.”
Jag har inte mött, känner inte till någon Palestinaaktivist som inte håller Hamas ansvarig för massmordet på israeliska civila den 7 oktober 2023.
Vad jag däremot känner till och även själv delar är kritiken mot påståendet att Hamas startade kriget. Det är nämligen inte sant. Israels kolonialkrig mot palestinierna började med bildandet av staten Israel 1948 och har pågått sedan dess. Men detta ursäktar på intet vis Hamas metoder.
Att det finns ett palestinskt väpnat motstånd är däremot helt i enlighet med internationell rätt. Den överfallne har rätt att försvara sig. Den ockuperade har rätt att göra motstånd.
Hur leder då Ann-Sofie Hermansson sin anklagelse om ”legitimering av antisemitismen inom delar av politiken, kulturen och akademin i vårt land” i bevis? Jo, med följande formulering:
”Sajten Doku har förtjänstfullt skrivit om akademiker som använder sin position för att underblåsa antisemitiska strömningar och öppet hyllar Hamas terrordåd. Samma sajt har även gång på gång dokumenterat hur demonstrationstågen som varje vecka tar våra göteborgska gator i besittning skanderar antisemitiska slagord utan att någon protesterar.”
På Dokus hemsida, inte citerad av Hermansson, förklaras att ”Doku granskar den islamistiska miljön i Sverige. Vi sätter ljuset på nätverk, personer, organisationer och andra aktörer inom miljön och den verksamhet som de bedriver för att underminera demokratin och så split mellan olika befolkningsgrupper.”
Att det finns antisemiter i den ”islamistiska miljön” torde vara lika självklart och välkänt som att det finns antimuslimska åsikter i den sionistiska miljön. Exempelvis i den israeliska regeringen. Men vad har det med Palestinarörelsen att göra? En Palestinarörelse där det för övrigt finns gott om judar!
Ann-Sofie Hermansson avslutar sin krönika med en allvarlig anklagelse:
”För hur ska en judisk mamma eller pappa våga lita på att deras barn går säkra i Göteborg? När politiska företrädare öppet hånar judarna och ingen egentligen ställs till svars?”
Vilka politiska företrädare Hermansson avser talar hon inte om. På så vis undgår hon risken att bli polisanmäld för förtal samtidigt som hon riskfritt skvätter anklagelser om antisemitism omkring sig.
