Ledare: Hur är det tänkt att Filipstad ska överleva?

Arbetsförmedlingen i Sverige skall säga upp 4500 personer och lägga ner mer än vartannat kontor i landet. Anledningen är de kraftiga nerdragningarna på arbetsmarknadspolitik som gjordes i den statsbudget som utformades av Moderaterna och Kristdemokraterna förra hösten. Den budget som många kallade ”katastrofbudgeten”.

Då oroades både socialdemokrater och centerpartister av de drastiska konsekvenser som stängningen av så många lokala kontor kunde leda till.
Om nu Centerpartiet och regeringen ansåg att nedskärningarna var för kraftiga, hade man kunnat skjuta till mer pengar i vårbudgeten. Men tillskottet var enbart knappt tiondelen av det som redan skurits bort. Av 238 kontor kommer 132 att stängas.

Arbetsförmedlingen är den myndighet som har lägst förtroende från medborgarna. Om uppdraget är att förmedla jobb, att matcha arbetssökande med faktiskt existerande jobb har myndigheten misslyckats totalt. Knappt 15 procent av de som får en anställning går  via Arbetsförmedlingen.

Arbetslösa har tvingats finna sig i förnedrande kontroller och fått medverka i meningslösa kurser och hitte-på jobb för att inte förlora sin ersättning. Samtidigt har företag som Mc Donalds och Le Pain in the ass kunnat utnyttja de frikostiga och många bidrag som finns. Nystartsjobb, lönebidrag, introduktionsjobb som aldrig eller mycket sällan leder till riktiga anställningar. Däremot har fusk och mutor förekommit inom systemet.

Så förändringar är både välbehövliga och önskvärda. Januariöverenskommelsen mellan den rödgröna regeringen och liberalerna innehåller en punkt om att Arbetsförmedlingen skall ”reformeras i grunden”. Men de innebär att privata aktörer helt ska ta över uppgiften att förmedla jobb. Myndighetens uppgift begränsas till att utföra kontroller och  ta fram analys och statistik. Uppdraget att hjälpa personer med funktionshinder till passande jobb blir också kvar. Men med kraftigt minskade resurser.

Redan idag har ett hundratal privata coachbolag sina sugsnablar ner i den statliga kassakistan. Om två år ska den stora privatiseringen vara klar. Modellen som ska användas medger etableringsfrihet. Gissa om intresset för att förmedla jobb på landsbygden kommer att bli lågt. Detta i en situation när arbetslösheten börjat stiga igen.

Chockbantningen av Arbetsförmedlingens olika verksamheten innebär att service till medborgarna och arbetstillfällen försvinner. Framförallt från landsbygden och de större städernas utsatta områden. Där ligger merparten av de kontor som kommer att stängas.

Kommuner som redan håller på att knäckas av skenande socialbidrag lämnas än en gång i sticket av staten.

Fattiga kommuner i Avfolkningssverige har spelat en viktig roll i det svenska flyktingmottagandet eftersom där funnits bostäder. Möjlighet till självförsörjning har däremot varit begränsad. Alltfler av de nyanlända som kom under 2015-16 är nu på väg att lämna den period då staten betalar ut etableringsersättning. Samtidigt  gör en serie av politiska beslut på riksplanet situationen än mer akut.

Satsningen på extratjänster, helsubventionerade statliga anställningar, avsedda för långtidsarbetslösa och nyanlända stoppas. Samtidigt halveras anslaget till Delegationen mot segregation, Delmos. Utsatta fattiga kommuner som Ånge, Filipstad och 30 andra kommuner hade fått löfte om extrapengar från staten ända fram till 2027. Nu hänger löftet, liksom andningspausen det kunnat ge, i luften.

Följden blir att de sociala kostnaderna ökar. Det är inte bara försörjningsstödet som tynger kommunernas ekonomi. På många håll finns också mycket höga placeringskostnader för barn som far illa.

Enligt Sveriges kommuner och landsting, SKL, hade tre av fyra kommuner underskott i sin budget för socialförvaltningen redan förra året. Kostnaderna kommer att fortsätta öka framöver.

Signalen från regering och riksdag, är tydlig. Utsatta kommuner lämnas att reda upp situationen bäst de kan. Staten har gjort sitt.
Kommuner som Filipstad har inte bestämt att Sverige ska vara västvärldens mest generösa mottagarland. De har inte fått yttra sig om myndigheter som

Arbetsförmedlingen ska bli kassakor åt olika privata projektmakare och företag.

Men det är de och andra fattiga kommuner som får dra det tyngsta lasset.

Har någon i Rosenbad ens funderat på hur dessa kommuner ska kunna överleva, socialt och ekonomiskt? Nyliberal utplundring, nedskärnings- och låt gå-politik gör ju att landet faller isär.

Arbetsförmedlingens budget förra året var över 70 miljarder. Merparten gick till olika bidrag. Över 20 miljarder till lönesubventioner åt företag. Drygt 7 miljarder till coachbolag och andra privata förmedlare. Dessa kostnader kommer sannolikt att öka när myndigheten ”reformeras”.

Till a-kassa, aktivitetsstöd och utvecklingsersättning nästan 26 miljarder. Summa 53 miljarder som kunde använts bättre.

15 onödiga miljarder går från statskassan till Rot- och Rutavdrag. Utgiften kommer att öka nu när Rutavdraget nu ska tredubblas i enlighet med januariöverenskommelsen.

Låt oss leka med tanken att alla dessa pengar användes för att göra kommunerna till de bästa arbetsgivarna, som erbjöd riktiga jobb med bra löner. Vi skulle kunna bygga bostäder, simhallar och sporthallar i egen regi, bemanna skolor och omsorg med mer personal.

Samtidigt hade vi lyft massor av människor ur passivitet och förnedrande bidragsberoende till en människovärdig tillvaro.

Varför inte?