500 år sedan Stockholms blodbad Huvuden rullade på Stortorget

I historien har den danske kungen Kristian II ensam fått bära skulden för Stockholms blodbad på Stortorget i Gamla Stan. Men så enkelt är det inte. Det var förvisso Kristians män som utförde blodbadet, den troligtvis största enskilda massakern i svensk historia. Men bakom Kristian stod den blodtörstige och hämndlystne katolske ärkebiskopen Gustav Trolle, i dansk sold under fejden om vilka som formellt skulle styra i Sverige: svenskarna eller den regent som utsågs av Kalmarunionen?

I sin bok Stockholms Blodbad frågar historikern David Lindén varför just händelserna i Stockholm har etsat sig fast i folks medvetande? ”Svaret är att de går att klä i en nationalistisk dräkt. Men Sturepartiet eller unionsmotståndarna var inte svenska patrioter i modern betydelse. De ville snarare maximera det egna maktutrymmet […] när det passade deras egna intentioner”.

BAKGRUNDEN

Kalmarunionen hade bildats 1397 som en union mellan kungarikena Sverige, Danmark och Norge. Under unionens historia beträdde två tyskar och fyra danskar den gemensamma kungatronen.

Unionens överhöghet utmanades första gången 1434, när Engelbrekt Engelbrektsson ledde en bondehär mot Erik av Pommern och kungens fogde Jösse Eriksson. Engelbrekt mördades 1436 och upproret förlorade kraft, men resultatet blev ändå att Sverige fick större självständighet. Och att Engelbrekt placerade sitt namn i den svenska upprorshistorien.

När danske kungen Kristian I på Kalmarunionens uppdrag ville återta makten över Sverige, grep svenskarna återigen till vapen. Sten Sture den äldre ledde 1471 den svenska bondehären i slaget om Brunkeberg. Svenskarna anföll från det som idag är Hötorget och från Gamla stan, och danskarnas nederlag var förödande. En stor dansk truppstyrka, med också svenska och tyska adelsmän, tillintetgjordes på den plats där Klara kyrka står idag, mellan Stockholms central och Sergels torg.

Segern i slaget om Brunkeberg betydde större frihet för svenskarna att själva styra landet genom en riksföreståndare. Bland annat avskaffade riksrådet det tyska köpmannaprivilegiet att utse en tysk borgmästare i Stockholm.

UNIONEN GER INTE UPP 

Sverige hade ungefär en miljon invånare vid den här tiden, men frågan om unionen med Danmark var inget som diskuterades inom folkets breda massor. Allt hölls inom en begränsad elit, där några ville knyta närmare band till Danmark medan andra ville se ett mer självständigt Sverige. Och tjäna på det själva.

David Lindén konstaterar att ”fram träder en liten och maktfullkomlig elit av danska, norska och svenska män och kvinnor som nästan alla är släkt med varandra” och som är ”redo att gå över lik för att säkra den egna familjens maktposition”.

Efter Sten Sture den äldres död 1503 utbröt en maktkamp mellan riksföreståndaren Sten Sture den yngre, unionskungen Kristian II och de som samarbetade med danskarna, däribland ärkebiskop Gustav Trolle. Denne vägrade erkänna Sten Sture som svensk riksföreståndare och även det svenska riksrådet. Sten Sture var svuren fiende både till unionen, till Kristian och till ärkebiskopen.

Enligt det samtida dokumentet Stockholms Stads Tänkebok, fick Sten Sture i november 1517 med sig stockholmarna på att riva det befästa slott i Stäket utanför Stockholm, där Trolle, sedan han 1515 med påvens välsignelse utsetts till katolsk ärkebiskop, levt ett liv i överflöd bakom befästa murar och med kraftig bevakning. Sten Sture struntade i påvens protester. Hans trupper lämnade bara en stenhög där den nu avsatte biskopen Trolles slott en gång hade stått.

KRISTIAN OCH TROLLE INTRIGERAR

På våren 1520 avled Sten Sture den yngre efter de skador han fått i nya försvarsstrider mot Kung Kristians legoarmé med tyska och skotska knektar. Sten Sture blev någonstans mellan 26 och 28 år gammal. Han överlämnade jobbet som riksföreståndare till sin 25-åriga och gravida hustru Kristina Gyllenstierna. När den danska armén belägrade Stockholm, var det Kristina som ledde stadens försvar.

Senare under hösten gjorde de stridande parterna ett avtal: Stockholms försvarare, Sten Stures män och kvinnor, skulle få amnesti för att de rivit biskopsborgen, mot att de erkände Kung Kristians överhöghet även över Stockholm.

Huvudstaden öppnade portarna för Kristian.

När Kristian den 4 november 1520 tågade in i Stockholm, för att med Kalmarunionens beslut i ryggen beträda även den svenska tronen, fanns Gustav Trolle vid hans sida.

Kristian firade sin kröning med en fest på slottet Tre Kronor, det som brann ner 1697 och låg på samma plats där nuvarande kungliga slottet ligger. Kristian bjöd in Stockholms nobless som åt, drack och förlustade sig. Men efter tre dagar började, som en dåtida betraktare skrev, ”ett annat gästabud”. Den illvillige gudsmannen Trolle riktade svavelosande anklagelser mot de biskopar och adelsmän som rivit hans borg och avsatt honom. Trolle beskyllde dem för uppror mot kyrkan, kätteri. Han krävde ekonomisk ersättning och räfst och rättarting. Trolle hänvisade till den kyrkliga rättskipningen som stod över det vanliga samhällets lagar.

Helt plötsligt var kung Kristians amnesti ogiltig. Utegångsförbud infördes. Och Gustav Trolle assisterade sedan den danske biskopen Jens Andersen Beldenak i den ståndrätt som slutade med att nästan alla anklagade dömdes till döden.

Blodbadet kunde börja.

Kristian och Trolle trodde att de kunde skrämma svenskarna till tystnad och lydnad. Det blev tvärtom. De blodiga massakrerna tände upprorselden.

BLODBADET PÅ STORTORGET

På morgonen den 8 november öppnades slottets portar och de dödsdömda fördes ut för att avrättas. På Stortorget väntade Jürgen Homuth, bödel i kung Kristians armé. Enligt samtida vittnen var två biskopar de första att halshuggas: Mattias av Strängnäs och Vincent av Skara. Därefter 15 medlemmar i den stockholmska adeln och några borgmästare. I sin krönika konstaterade Olaus Petri lakoniskt att ”biscopar, riddersmän och borgemestare bleffo affhuggne…”. Kristina Gyllenstierna blev inte avrättad, bara fängslad.

Olaus Petri beskriver hur vanliga stockholmare sveptes med i mordvågen. Köpmannen Lasse Hass grät när han bevittnade blodbadet. Det kostade Lasse Hass huvudet. Från en närbelägen rakstuga drogs Lambrekt Bårdskärare ut mitt under en rakning. Han blev halshuggen. Bland de mördade fanns också Simon Skräddare, Kettil Skrivare, Påvel Skinnare, Erik Smältare, Anders Köttmånglare och Matts Tunnbindare.

Man vet inte exakt hur många som avrättades, men Jürgen Homuth beräknade antalet till ”ett 80-tal”. Men blodbadet var inte över med händelserna på Stortorget. Det hade bara lämnat Stockholm.

Kristians resa tillbaka till Danmark blev en blodig Eriksgata. Upprorsmän och deras anhängare avrättades systematiskt och grymt. Sten Stures närmaste män Peder Smed och Sven Hök avrättades i Östergötland: de klövs i fyra delar. Andra dränktes. I Vadstena och Jönköping krävdes nya offer, bland dem två små barn ur familjen Ribbing samt hela den vuxna släkten. En samtida skildring berättar att bödeln vägrade att avrätta det yngsta av barnen Ribbing. Då lät Kristian döda både barnet och bödeln. I Finland mördades ytterligare ett antal motståndare till Kristian, Trolle och Kalmarunionen.

Dessutom krävde den hämndlystne Trolle att Sten Stures lik skulle grävas upp från gravplatsen vid Svartbrödernas kyrkogård (i närheten av Kornhamnstorg i Gamla Stan) för att brännas. Också ett av Sten Stures och Kristina Gyllenstiernas döda barn grävdes upp och brändes.

EFTERSPELET

Kristian och Trolle trodde att de kunde skrämma svenskarna till tystnad och lydnad. Det blev tvärtom. De blodiga massakrerna tände upprorselden.

Många av Sten Stures män kom undan blodbadet, och en av dem var särskilt aktiv och framgångsrik i sin antidanska retorik: Gustav Ericsson. Han var ingen folkets man, utan en del av den styrande eliten. Gustavs far, två morbröder och många släktingar hade avrättats på Stortorget. Hans mor, mormor och tre systrar hade förts till Köpenhamn och fängslats. Gustav Ericsson var efterlyst i hela landet.

Efter att den 24-årige upplänningen gömt sig och bidat sin tid på släktgården Räfsnäs utanför Mariefred satte han kurs mot Dalarna. Där fanns en beväpnad allmoge och stridsbenägna män: dalkarlar hade utgjort stommen i Engelbrekts upprorsarmé liksom i Stureättens olika uppror.

Till en början hade Gustav svårt att få med sig dalkarlarna på en marsch mot Stockholm. Men när nyheterna om kung Kristians grymheter nådde Dalarna ändrade de sig och Morakarlarna skickade två skidlöpare efter Gustav som var på väg till Norge. De hann ikapp honom i Sälen… åtminstone är det den romantiska och sannolikt kraftigt tillrättalagda versionen av händelser om vilka man i verkligheten vet absolut ingenting.

Däremot vet man att den av Kristian tillsatte borgmästaren i Stockholm den 28 mars 1521 skickade en varning till kungen att "Góstaff Ericsson oc hans parti” startat "nogen opróre j Dalene".

Vad man också vet är att minst ett tusen dalkarlar i januari 1521 inledde marschen mot Stockholm. På vägen besegrades Gustav Trolles armé på 200 man i Västerås. Trolle flydde till Danmark där han avled 1535.

Upprorsmännen fick stöd och redan efter några månader hade Gustav Ericsson kontroll över stora delar av landet. Under sommaren nådde han Stockholm och kunde inta staden den 16 juni 1523. Han var då redan krönt till kung över Sverige. Han tog namnet Gustav Vasa.

Med Vasa inleddes en ny epok i den svenska historien. Kalmarunionen upplöstes. Protestantismen infördes som svensk statsreligion – innan Vasa frankt överförde kyrkans egendomar till staten. Han skapade den första byråkratin i statsförvaltningen med ett hårt skatteuttag. Hans styre var brutalt: flera uppror, bland annat med bas i Dalarna, utmanade honom.

Men det är en annan historia.