Krönika: Ingen sakpolitik står över klassintresset

Visst var det en makaber föreställning högerns lille sprätthök iscensatte när han skulle förklara varför han inte kunde presentera ett regeringsalternativ?

Han skyllde på ”matematiken”, att det inte gick att få 175 riksdagsledamöter att stödja honom. Men det han kallar matematik är ju valresultatet från 2018! Han reducerar alltså väljarnas vilja till matematik.

Sedan följde ett patetiskt resonemang om att det finns två huvudströmningar i politiken: de som bara talar om vilka de vill samarbeta med och så hans anhang som i stället sysslar med ”sakpolitik”.

Men vi känner våra löss på gången, det finns ingen sakpolitik som står över klassintressena, ingen ren, fin, objektiv politik som ser till allas bästa. Bockfoten syns om man tittar efter.

Han nämnde till exempel skattefrågan som en del av sakpolitiken. Men vad har högerns skattepolitik inneburit? Jo, enorma skattelättnader för rika och höginkomsttagare, de som egentligen skulle ha råd att bidra till det gemensamma. Inte speciellt objektivt!

Naturligtvis var ”välfärden” också en av de sakfrågor som högerledaren nämnde, men utan att med ett ord beröra vari problemen bestod. Det är ju faktiskt hans allians som dränerat statskassan med sina privatiseringar och skattesänkningar. När de privata vinstintressena släpptes in i vården, skolan och äldreomsorgen blev Sverige internationellt sett ett ytterlighetsland, där skattepengar slussas direkt ner i kapitalisternas fickor.

Sprätthöken själv var en ivrig deltagare i denna plundring, när han reade ut samhälleliga verksamheter i Stockholm under sin tid i styret där.

Så det här med sakfrågor som står över politiken är rent nys. Klassintresset lyser hela tiden igenom. Folkets flertal är faktiskt emot vinster i välfärden, men det privata vinstintresset är en så central fråga för högern att det kan aldrig offras. Att socialdemokratin blundar för detta är ett svek som förklarar deras minskade stöd i arbetarklassen.

Så till det nedlåtande sättet att kategorisera de som ägnar sig åt vilka de vill samarbeta med. Det ska komma från en som bjudit in fascisterna i stugvärmen och faktiskt gett dem tolkningsföreträde i flera viktiga frågor.

Har man tagit fan i båten får man ro honom i land, det lär sprätthöken få erfara.

Regeringskrisen är i grund och botten ett uttryck för att borgarklassen inte kan styra landet. Den har inget att erbjuda folket och fingrar nervöst på fascist-kortet i rockärmen. Den andra sidan i riksdagen har å sin sida bara kompromisser med detta borgerskap som alternativ.

Vem skall då föra vår talan? Det vet ni mycket väl, alla ni som nu svettas i maskinhallarna, på byggena, på vårdcentraler och sjukhus, i snabbköpskassor och i lastbilshytter. Ja, överallt där vi håller hjulen snurrande medan de rika politikerna och ”experterna” pratar.

Just nu är vi ett objekt i politiken och det enda som kan göra oss till ett subjekt, en kraft som kan välta berg, är gammal hederlig klasskamp.

Gunnar Wiklund
Pensionerad pappersarbetare