I juli var 5,2 procent av befolkningen öppet arbetslösa och 2,6 procent deltog i något arbetsmarknadsprogram. Totalt är 7,8 procent eller 367.000 personer arbetslösa, enligt AMS.
I juli år 2002 var motsvarande siffror 7,2 procent eller 328.000 personer arbetslösa.
Inför riksdagsvalet 2002 lovade socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet att ta till krafttag mot arbetslösheten om de vann valet. I dag fyra år senare har antalet arbetslösa ökat med nästan 40.000 personer. Ett totalt misslyckande av regeringen.
Det fanns en tid då en arbetslöshet på över 100.000 personer betraktas som helt orimlig. Det var när folkets väl gick före storfinansen. Nu är det tvärtom. Mer än en halv miljon människor, motsvarande 11-12 procent av arbetskraften kan betraktas som arbetslösa. Här är även latent arbetslösa medräknade.
Detta är inte mindre än en samhällig katastrof. För trettio år sedan var det en absurd tanke att så många skulle tvingas gå utan jobb. 1976 var det 65.000 arbetslösa i Sverige. I dag accepteras en arbetslöshet som är åtta gånger så hög.
Viljan saknas
Det finns helt enkelt inte någon politisk vilja att komma till rätta med arbetslösheten. När Göran Persson tillträdde på posten som statsminister formulerade regeringen ett mål att den öppna arbetslösheten inte skulle överstiga fyra procent. Det var för tio år sedan.
Vid den tiden var 347.000 personer öppet arbetslösa eller deltog i något arbetsmarknadsprogram i genomsnitt under året. Det är 20.000 färre än i juli månad i år. Trots att Göran Persson skryter om att det går ekonomiskt bättre för Sverige än på mycket länge har inget positivt hänt vad beträffar arbetslösheten.
BNP-tillväxt på 5,5 procent senaste kvartalet, en högkonjunktur alltså som parats med låg inflation och relativt välskötta statsfinanser, men det har inte hjälpt regeringen att klara ”kampen för jobben”. Kan det bli mer uselt?
När det gäller regeringens mål med sysselsättningsgrad på 80 procent i åldern mellan 20 och 64 år är misslyckandet lika fundamentalt. Vallöften om att minska arbetslösheten och se till att fler kommer i arbete är bara tomma fraser. Sett över tiden har inget hänt, massarbetslösheten består.
Ingen slump
Men den höga arbetslösheten är ingen slump. Kapitalisterna behöver en armé av arbetslösa för att pressa löner när EU:s diktat om två procents inflation ska uppfyllas, den så kallade jämviktsarbetslösheten. Företagens vinster ökar, men goda tider genererar inga nya jobb.
Under tiden rullar regeringen och stödpartierna tummarna i väntan på att få styra Sverige på utställda vallöften som aldrig ska infrias. Grunden för dagens kapitalistiska politik har accepteras, verkligheten är bevis nog för det påståendet.
KENT HALDEBO
Proletaren 33, 2006
