Proletären får inte följa med in. Den som släpper in utomstående
riskerar sin plats. Bakom taggtråd och stängsel och precis bredvid
järnvägen ligger de gula barackerna.
Här blandas psykiskt sjuka med missbrukare och människor som dragit på
sig för mycket skulder och blivit vräkta. Den yngsta är en 24-årig
tjej.
Gulmåran är officiellt ett tillfälligt boende. Men det har det inte
varit på länge. I de före detta arbetsbodarna bor människor som bott
där från starten 2003.
– Tanken är att det ska vara ett tillfälligt boende, men det funkar inte. Det finns för många hemlösa, säger Åsa Yve.
Hon är ren sedan en tid tillbaka men berättar att hon varit ”på
samhällets botten”. För henne är Gulmåran mycket bättre än att sova
ute.
– Men politiskt sett är det kanske inte så lyckat. Vi stoppas undan i förvar. Är det ett värdigt liv? frågar hon sig ändå.
Strikta regler
Reglerna är delvis strikta. Man delar rum två och två. Ett minimum av
personliga tillhörigheter tillåts. De får inte städa själva eller till
exempel sätta upp en hylla.
Räddningsverket har flera gånger påpekat att barackerna ligger farligt nära spåret.
– Man vänjer sig, säger Åsa Yve. Men någonting är sjukt när till och med barnfamiljer blir bostadslösa.
NILS LITTORIN
Proletären 14, 2007
