Ty jippo är vad det är. Där samlas människor som alla känner varandra utan och innan, som umgås i jobb och privat året runt, och som ingår i den speciella symbios som idag maktens män och kvinnor har med mediefolk och reklammakare som saluför deras budskap. Och utan vilka politikerna skulle vara alltmer hjälplösa.
I år var det fler journalister och andra media-människor, fler åsiktsförsäljare, fler SSU:are, fler välbetalda och välputsade lobbyister, fler näringslivskonsulter, fler reklambyrådirektörer, fler spin doctors, fler föredrag, fler cocktailparties, fler mingling places, fler presentationer, fler snittsandwiches än någonsin.
Och fler politiker. Det är ju valår..
Det mediala huvudintresset koncentrades naturligtvis till de sju riksdagspartiernas partiledare, vilka i demokratisk ordning tilldelats var sin dag.
Och resultatet av denna sammandragning av flera tusen människor till en kostnad på vem vet hur många miljoner?
Ack så litet, ack så tomt.
Om än lönsamt för handelsmän och krogägare i staden.
Men Almedalsveckan återspeglar framförallt den syn som såväl borgaralliansens partier som sossarna och dess stödpartier har på hur politik skall förmedlas till ”vanligt folk”.
Det lät som en frikyrkopastorspredikan, kommenterade några lyssnare Göran Perssons tal. Det var ett utmärkt betyg, tyckte denne arbetarpartiets ledare, samtidigt som han vägrade att svara på några frågor med hänvisning till att ”nu åker Anitra och jag på semester”. Och på andra kanten talade Reinfeldt ånyo om moderaterna som det ”nya arbetarpartiet” som inte vill avskaffa vare sig kollektivavtal, sänka löner och skatter eller minska fackföreningarnas makt. Och varför skulle han besvära sig med att göra det, och bjuda sossarna på det vanliga högerspöket. Om inte annat så vet han ju att det kommer att ske ändå, med EU:s hjälp, och utan annat än retoriskt motstånd från dagens socialdemokrati.
Lägg till detta Maud Olofsson som förfasade sig över algblomningen och lät som en monolog av Hasse Alfredsson när hon utbrast ”så här vill vi inte ha det, ge mig makten så ska jag få bort det”. Eller Göran Hägglund som reste valkampsparollen förbud mot deltagande i dokusåpor för minderåriga. Eller Leijonborg som drog till med obligatoriska läxor och ordningsbetyg i skolan som lösning på samhällets brister.
Kanske är detta inte att ta alla framträdande och alla anföranden på allvar. Men är deras agerande – sammantagna – värda så mycket annat än att ses som inslag i ett välregisserat veckolångt spektakel?
För inte var det någon av dem som granskade den värld vi lever i. Fördömde USA:s krig och krigsförbrytelser, Israels brott mot folkrätten och mänskliga rättigheter.
Nog vore det aktuella frågor så det förslår. Alla dessa politiker som slår sig för bröstet och kallar sig demokratins försvarare, men när allt av mänskligt hopp smulas sönder av Israel i Gaza just denna vecka, då tiger de som sju dövstumsinstitut.
Endast Ohly nämnde Israel, trots att han inte trodde ”att det ger några fler röster”, ett grovt underskattande av människors rättskänsla. Ohly krävde även stopp för svensk vapenexport till krigförande länder, ett bra krav, men är inte det vad svensk lag säger sedan decennier tillbaka? Och är det inte den regering som Ohly stöder – och vill bli med i efter valet – som konsekvent bryter mot den lagen?
Och vem kritiserade EU:s arbetarfientliga klasspolitik och krävde aktivt motstånd? Inte ens de partier som säger sig vara mot det svenska EU-medlemsskapet, yttrade sig i den frågan.
Eller klassklyftornas dramatiska tillväxt i landet? Illustrerat just Almedahlsveckan med siffror från en amerikansk undersökning som visar att antalet svenska multimiljonärer (minst en miljon dollar) fördubblats på några år, samtidigt som över en miljon står utanför arbetsmarknaden eller inte kan försörja sig på vad de får ut i allt sämre betalda och alltmer osäkra låglönejobb.
Den som orkade kunde enligt uppgift deltaga i över 450 möten och andra evenemang. Men hur många av alla utspel har avsatt några bestående resultat? Vem minns ens nu, en vecka senare, något väsentligt som skedde på detta politikens marknadstorg?
Måhända gav veckan stimulans till politikerkarriäristerna och knöts än fastare band med reklamkonsulter och massmediefolk, till ömsesidig nytta för kommande månader. För svenska folkets överväldigande majoritet som knogar hårt för att få det hela att gå ihop, var Almedalen mest en icke-händelse. Arbetarpolitiken får sökas på annat håll.
TEDDY-JOHN FRANK
Proletären 28, 2006
