Sedan Vårdförbundet, som organiserar bla sjuksköterskor och biomedicinska analytiker, 2005 skrev ett unikt avtal som skulle löpa tills vidare har löneutvecklingen stannat av. Avtalet garanterade ynka två procent per år, men utan individgaranti. Den enskilde kunde alltså stå helt utan lönelyft år efter år. Lägg därtill att golvet på två procent blev till tak. Inte konstigt att ilskan bland medlemmarna bara ökat.
– Jag är så trött på det individualistiska, säger Inga-lill Atterlöf, psykiatrisjuksköterska på Östra sjukhuset i Göteborg. Högre lön är viktigt, men lika viktigt är att stoppa stora lönegap för det splittrar bara oss som jobbar.
Proletären förde samman tre kommunistiska vårdanställda från Göteborg, två sjuksköterskor organiserade i Vårdförbundet och en undersköterska medlem i Kommunal. Att vårdlönerna måste höjas rejält är de fullständigt överens om.
Vi frågar hur de ser på Vårdförbundets i Göteborgs-Posten framförda uppfattning att ”Siktet är att hålla samma takt i löneökningarna som läkarna och att löneskillnaderna till undersköterskorna ska öka.”
– Jag gillar det inte, säger Inga-Lill Atterlöf med eftertryck.
– Vi måste själva kämpa för våra löner. Lönen ska sättas efter objektiva kriterier, som erfarenhet och utbildning, inte i förhållande till andra grupper, säger Anna-Nora Zell, distriktssköterska på Lärjedalens vårdcentral.
– Jag har också studielån att betala, och våra levnadsomkostnader är lika höga som alla andras, säger Carina Larsson, undersköterska på kirurgisk akutvårdsavdelning Östra sjukhuset.
– Intressant är att läsa senaste Kommunalarbetaren som visar att individuella löner inte alls gav högre lön.
Individuella löner
Lönestatistiken från Kommunal för åren 2005 och 2006 talar sitt tydliga språk. I kommuner utan individuella löner tjänade kommunalarna i genomsnitt 17.700 kronor per månad mot 17.600 kronor i kommuner med individuell lön.
Vårdförbundet tycks ha insett detta och kräver nu minst 1700 kronor per månad och medlem i ett tidsbegränsat avtal för 2008 och 2009. Det låter bra. Men samtidigt är vårdförbundet för ökad lönespridning och kräver ”särskilda satsningar på specialistutbildade eller funktionsutbildade”.
Ett annat krav är ”att löneöversynen på ett bättre sätt ska följa verksamhets- och budgetsarbetet. Därför bör lönelönesamtal planeras och datum för löneöversyn sättas i förhållande till den lokala verksamhetens behov.” Det är minst sagt skrivet i stjärnorna på vilket sätt detta skulle ge bättre löneutveckling.
Harmlöst
Anslaget i Vårdförbundets uttalande på hemsidan är klämkäckt, men blir harmlöst då det håller sig helt inom de fackligt legala ramarna. ”Den uppvärdering av barnmorskor, biomedicinska analytiker, röntgensjuksköterskor och sjuksköterskor som påbörjades 1995, men som sedan ett antal år tillbaka avstannat, måste återupptas.”
Det var efter strejken 1995 som Vårdförbundet slog in på linjen om individuella löner och lokala avtal. I början framgångsrikt, men mest beroende på att löneutrymmet ökade när undersköterskor i tiotusental försvann från vården i 1990-talets brutala nedskärningar. Någon kollektiv facklig kamp har förbundet inte utvecklat sedan dess.
– Det var mer rättvist och vi fick bättre utfall med centrala avtal, minns Inga-Lill Atterlöf. Det finns en kärringmentalitet med folk från övre medelklassen som dominerar i Vårdförbundet.
– Jag minns strejkstämningen på 1970-talet, säger Anna-Nora Zell. Då lät facket så radikalt och vi ville verkligen strejka. Men jag glömmer heller aldrig besvikelsen då facket bara lade sig. Repskapet blåste av strejken trots att vi röstat för. Omröstningen var bara rådgivande.
– För att inte tala om kommunalstrejken 2003, säger Carina Larsson. Vi tar fighten, sade facket. Vilken fight, säger jag? Jag skäms å deras vägnar.
– Jag är arbetsplatsombud men högre upp i facket ser jag mest rövslickeri. Rädsla för de som är ännu högre upp i hierarkin.
Avslutningsvis måste vi ge Vårdförbundet en eloge för att krav på kortare arbetstid förs fram i förhandlingarna. Visserligen ospecificerat, men ändå bättre än de socialdemokratiskt styrda fackförbund som fegt släppt kravet på 6 timmars arbetsdag.
– En heltid ska vara sex timmar arbetsdag och timanställda ska ha fasta tjänster, avslutar Carina Larsson. Det är lika viktigt som högre lön.
LARS ROTHELIUS
Proletären 8, 2008
Fakta vårdlöner
Heltidstjänster medellön/månad i kronor:
Vårdbiträde kommun: 17.600
Undersköterska kommun: 18.500
Skötare kommun: 18.900
Undersköterska landsting: 18.800
Skötare landsting: 19.000
Sjuksköterska landsting: 22.900
Barnmorska: 25.000
Biomedicinsk analytiker: 22.300
Läkare: 47.400
Källa: Kommunal, Vårdförbundet, Läkarförbundet
