Jag delade tågvagn med Karl-Oskar och Kristina

Tro't eller ej men när jag var yngre hyste jag faktiskt en naiv dröm om att bli skådespelare. Denna släpptes i all hast efter gymnasiet, när jag slängdes ut på arbetsmarknaden. Lika bra. Det är i stort sett omöjligt att slå igenom om man kommer från ett arbetarhem och saknar kontakter. Dessutom var jag rätt kass.

I halvvuxen ålder lärde jag känna en vän som höll på med casting. Hon ville jämt fixa statistroller åt mig. Typ ”Man med vinglas #3” på en festscen i Monica Z. Det var inga stora stålar. Några hundralappar och en biobiljett. Men ibland var det kul. Och det kändes som att jag hedrade min gamla tonårsdröm. 

Jag nappade några gånger, sen fick det räcka. 

Men en höstdag förrförra året satt jag på krogen med några vänner. Helt plötsligt fick jag ett sms. ”Har du kvar mustaschen? Om ja – vill du vara med i nyinspelningen av Utvandrarna?” Jag svarade med ett rungande ja på båda frågorna.

Chefredaktören var vänlig nog att ge mig två dagars (obetald) ledighet så att jag kunde vara med på inspelningen. Det var häftigt att se maskineriet bakom denna, Sveriges dyraste, filmproduktion. Hundratals underbetalda statister och smårollsinnehavare, fläktar, rökmaskiner och blue screens, snickare och sminköser som irrade runt och gjorde finjusteringar i sista sekund.  

Kanske ser ni den ledsna lilla ”ryssen” i fjärdeklassvagnen, där Karl-Oskar och Kristina och de andra sitter. Med en sammanlagd skärmtid på tre sekunder. Det är jag.

Det är gött med svenska storproduktioner. De visar att vi kan annat än snutfilm och familjefarser. Dessutom är den här filmen ganska bra. Men det gäller att man är öppen för nytolkningar. Utvandrarna anno 2021 skiljer sig nämligen rätt mycket från både Mobergs förlaga och Jan Troells 70-talsrullar med Max von Sydow och Liv Ullman.

Ramhandlingen är sig lik. Småland i mitten av förrförra seklet. Det råder svält och elände. Karl-Oskar och Kristina säljer allt och drar till Minnesota. De stöter på svårigheter där med.

Tyvärr saknas en del i den nya filmen. Och då menar jag inte bara småländskan (men visst är det ett tecken i denna stockholmifierade tid att den ansågs vara för distraherande).

Borta är några av bokens – och för den delen Troellfilmernas – centrala teman. Till exempel skildringarna av det tunga arbetet, att Karl-Oskar och Kristinas utvandring inte bara är ett individuellt projekt, utan en del av en hel rörelse som sveper genom Sverige vid denna tid, för att inte tala om frikyrkornas framväxt och deras konflikt med den benhårda svenska statskyrkan. 

Nytolkningen är mycket mer sentimental också. Ta bara dedikeringen – ”Till alla mödrar som vågade”. Som om inte det räckte ackompanjeras eftertexterna av arkivklipp på folk i flykt. Däribland vietnamesiska båtflyktingar. Ni vet, de som stack med svansen mellan benen när USA:s marionettregim föll. 

Men vissa saker funkar faktiskt lite bättre. Till exempel får rollfiguren Kristina mer utrymme i denna version och Lisa Carlehed skiner därför mycket klarare än Liv Ullman. 

Tyvärr saknas en del i den nya filmen. Och då menar jag inte bara småländskan (men visst är det ett tecken i denna stockholmifierade tid att den ansågs vara för distraherande).

Rollfigurernas inställning till det nya landet skildras också på ett levande och faktiskt ganska politiskt intressant sätt. Karl-Oskar är eld och lågor över det nya, medan Kristina har en fot kvar i det gamla. Bland de nyanlända svenskarna finns en del som vill anpassa sig, medan andra vill bygga små parallellsamhällen där man bara snackar modersmålet och där flickor inte får gå i skolan. 

Det påminner lite om de utmaningar som invandringen till Sverige fört med sig i modern tid.