”Ty den som har, han skall få, och det i överflöd”. Matteusevangeliets ord vägleder inte bara kristdemokraten Ebba Busch utan styr hela Tidöregeringens politik. Nu lanserar de ett sjunde jobbskatteavdrag som på ett tydligt sätt belönar den rika överklassen och förstärker klasskillnaderna i vårt land.
Det nya jobbskatteavdraget, som ska gälla från årsskiftet, beräknas kosta drygt 17 miljarder kronor. Pengar som dras av på den kommunala inkomstskatten men som staten kompenserar kommunerna fullt ut för.
Precis som när jobbskatteavdraget infördes av regeringen Reinfeldt 2007 heter det från borgerligt håll att avdraget gör att det ska löna sig att arbeta, att det ska stimulera fler att vilja arbeta i stället för att gå på bidrag. Denna påstådda arbetslinje är i själva verket en förnedringslinje. För arbetslösa, sjuka, pensionärer och inte minst för välfärden. Hur många av Sveriges 371.356 heltidsarbetslösa har valt att vara arbetslösa? Hur många av de 630.000 personer som förra året var sjukskrivna hade valt att vara sjuka?
Sjukskrivningarna har skjutit i höjden både i antal och i längd under den period som jobbskatteavdragen funnits. Framförallt har den psykiska ohälsan ökat och står nu för nästan vartannat sjukfall. Värst drabbade är kvinnor i 30-årsåldern.
Borgarnas påstådda arbetslinje har heller inte fått ned arbetslösheten. Den är idag, med undantag för pandemiåret, på sin högsta nivå sedan jobbskatteavdragets införande.
Siffrorna talar sitt tydliga språk. Borgarnas arbetslinje med jobbskatteavdraget som ledstjärna är ett stort fiasko. Det är en förnedringslinje som sparkar på människor som redan ligger ned och som belönar dem som redan har.
Sedan årsskiftet belönas redan välbärgade ännu mer. Då tog regeringen bort spärren och nedtrappningen i jobbskatteavdraget. De allra rikaste får nu lika mycket i skattereduktion som låg- och medelinkomsttagare.
För de förmögna med en inkomst på 2,5 miljoner kronor innebär det en extra summa på kontot på närmare 50.000 kronor om året. Pengar som tas från statskassan och finansieringen av välfärden.
Hur denna gåva till de rika ska få dem att jobba mer framstår som en gåta. Överklassen har aldrig sett det som att det ska löna sig att arbeta, de anser att det ska löna sig att äga.
Här finns jobbskattereformens kärna. Borgarnas strategi är att locka till sig arbetarväljare genom att ge dem lite mer i plånboken, men inte genom högre lön utan genom lägre skatt.
På detta sätt slipper kapitalisterna utgifter för löneökningar. Kostnaden läggs istället på staten. En klasspolitik som överför resurser från den gemensamma och offentliga till det enskilda och privata.
Kostnaderna för jobbskatteavdraget har ökat dramatiskt, från 40 miljarder 2007 till 150 miljarder i år. Under de 18 år som denna skattereduktion funnits har statskassan i absoluta tal gått miste om 1.864 miljarder kronor.
Tar vi hänsyn till inflationen och omvandlar till dagens penningvärde blir summan 2,8 biljoner kronor. Det är en närmast ofattbar summa, nästan dubbelt så stor som den svenska statsbudgeten.
Det är inte konstigt att välfärden går på knäna, att det är stora problem inom skola, vård och omsorg. Borgarregeringen har under de senaste två decennierna stulit motsvarande två statsbudgetar från våra gemensamma tillgångar. Här ligger en stor del av förklaringen till den skenande psykiska ohälsan i samhället.
I sammanhanget är det viktigt att påpeka att den så kallade oppositionen fullt ut köpt borgarnas resonemang. Vare sig i valet 2014 eller 2018, när de rödgröna kom till makten, gick de till val på att återställa nivåerna och återge välfärden de berövade resurserna.
Skattesänkarpolitiken och överföringen från det gemensamma till det privata accepteras och värnas av samtliga åtta riksdagspartier, från Vänsterpartiet till Sverigedemokraterna. Det riksdagspartierna tävlar om inför valen är små justeringar i nivåer och utformning men helheten i de senaste 20 årens skatteomläggningar omhuldar de.
Nu ska alltså ännu ett jobbskatteavdrag införas, med ännu högre kostnader för samhället och ännu mer pengar på överklassens konton som följd. Som extra argument för de nya skattelättnaderna försöker Tidöpartierna påskina att ett nytt jobbskatteavdrag ska motverka lågkonjunkturen genom att folk kommer använda de extra pengarna till konsumtion.
Så kommer det vara för en del låginkomsttagare. Inflationen och uteblivna löneökningar har grävt djupa hål i vanligt folks fickor. Men någon ökad konsumtion hos de redan rika kommer det inte leda till, de konsumerar redan allt de behöver och lite till.
Hade regeringen menat allvar med att vilja stimulera ökad köpkraft och konsumtion hade nedtrappningen och den övre spärren i jobbskatteavdraget aldrig tagits bort. Hade man menat allvar med att stimulera hushållens köpkraft hade de höjt barnbidraget och inte avskaffat det extra bostadsbidraget till barnfamiljer. Ska köpkraften stimuleras måste landets dryga två miljoner pensionärer få mer än de 150 kronor i månaden som regeringens nya nivå i grundavdraget beräknas ge.
Regeringens politik är ren klasspolitik som vräker pengar över dem med allra högst inkomster. Det nya och de gamla jobbskatteavdragen måste avvisas.
Ska vi få mer i våra plånböcker ska det inte ske på bekostnad av välfärden. Det är företagen och kapitalisterna som måste dela med sig av rikedomarna och vinsterna genom höjda löner.
Skattesystemet behöver utgå från principen om skatt efter bärkraft. De rika ska betala mer i skatt, inte mindre.
