Hoppa till huvudinnehåll

Julfilmer vi (faktiskt) gillar

Sentimental smörja eller folklig underhållning? Kulturredaktionen är kluven till fenomenet "julfilmer” – men här är några vi faktiskt gillar.

Så här kan julfilmstittande se ut hos perfekta övremedelklassfamiljer på arrangerade amerikanska genrebilder.

20th century fox
Bruce Willis i Die Hard.

Die Hard (1988)

Ja, Die Hard är ta mig fan en julfilm. Den utspelar sig under julhelgen och avslutas med Let it snow.

En härligt hjärndöd amerikansk actionklassiker med Bruce Willis i sitt livs roll som den hårdkokte snuten John McClane. Här spöar han skurkar som intagit en kontorsskyskrapa där frugan jobbar – mitt under julfesten!

Intressant att skurkarna är tyska rånterrorister och inte de sedvanliga ryssarna eller araberna. 

I Finland hette filmen Med dödlig påföljd. Och påföljd blev det… hela fyra filmer till – den ena sämre än den andra. 

Walt Disney Pictures
Michael Caine som Scrooge.

Mupparnas julsaga (1992)

Charles Dickens En julsaga har filmatiserats många gånger… men ta mig tusan om inte mupp-versionen är bäst. Mycket tack vare Michael Caine i rollen som den julhatande pengakramaren Ebenezer Scrooge. Ett namn som i den engelsktalande världen blivit synonymt med ”snåljåp”. Caine må spela mot ett gäng mjukisdjur men han tar rollen på allvar.

Alla kan historien – Scrooge är en riktig surpitt och behandlar sina anställda som smuts. Det enda han hatar mer än dem är julen (Bah, humbug!).

Men under julaftonsnatten får han besök av några spöken och blir omvänd. 

Dickens var ingen socialist, men en skarp kritiker av fattigdomen och klassklyftorna i det viktorianska England. Fattiga och hårt arbetande människor skildras därför ofta med värme och stor respekt i hans berättelser. En julsaga är naturligtvis inget undantag.

Vi får dessutom en viktig lärdom: det enda sättet att få rika att dela med sig är att skrämma livet ur dem.

Paramount Pictures
Julklassikern It's a wonderful life.

Livet är underbart (1946)

En julklassiker som fyller 75 i år. It's a Wonderful Life från 1946 är småborgerlig nostalgi at its finest. 

James Stewart spelar George Bailey, en man som genom att hjälpa sin hemstad och dess invånare försakat sig själv och sina drömmar.  Dessutom har han lyckats slarva bort en stor summa pengar från jobbet.

George är nu övertygad om att världen skulle bli en bättre plats utan honom och överväger därför självmord – på självaste julafton. Men en ängel kommer ned och transporterar George till en alternativ verklighet där han aldrig existerat. 

Då märker George att alla i hans närhet hade haft det värre om det inte hade varit för honom och hans handlingar. Eller tja… hans fru hade blivit bibliotekarie istället för hemmafru, vilket kanske inte är så hemskt. Men många andra i staden hade råkat riktigt illa ut. 

George återvänder till den riktiga världen med insikten att han ta sig tusan visst var värd något. Dessutom har alla i stan gått ihop och samlat in pengarna han är skyldig. 

En äkta tårfest. Speciellt om du fått i dig lite starkvinsglögg.

Mosfilm
Ödets Ironi (Ironija Sud'by).

Ödets ironi (1976)

Egentligen en nyårsfilm – men det är mest för att man firade nyår mer än jul i Sovjetunionen. Ödets ironi funkar i alla fall precis lika bra på dopparedan.

Filmen är en gullig förväxlingskomedi av ett slag som bara kunde göras i Sovjet: Moskvabon Zjenja firar nyår och blir kalasfull. Så full att han råkar hamna på ett plan till Leningrad.  När han väl vaknar till tror han att han fortfarande befinner sig i Moskva. Han tar en taxi hem till Tredje byggnadsarbetargatan 25. En adress som också finns i Leningrad. Tack vare den sovjetiska bostads- politiken ser byggnaden också snudd på identisk ut. Och naturligtvis passar hans nyckel i låset…

Zjenja däckar på soffan och vaknar inte förrän Nadja, som bor i lägenheten, kommer hem och upptäcker honom. Så klart kommer även hennes fästman hem…

Zjenja och Nadja, båda med svinförbannade partners, tvingas därmed tillbringa nyårsdagen tillsammans. Och det ena leder så klart till det andra. 

Några faktapärlor: Huvudrollen Nadja spelas av polskan Barbara Brylska men är, trots att Brylska talade ryska, dubbad av Valentina Talyzina. Valentina Talyzina fick i sin tur stiga åt sidan när det skulle sjungas – där är det sångerskan Alla Pugatjevas röst vi hör. Pugatjeva var den sista att tilldelas den prestigefyllda utmärkelsen Folkets artist i Sovjetunionen. Hon fick äran den 20 december 1991, bara några dagar innan Sovjetunionens sammanbrott.

Filmen förblev länge populär i de postsovjetiska staterna. Men 2015 slutade den visas i Ukraina. Detta på grund av att Valentina Talyzina är svartlistad där för att ha tagit ställning för Ryssland i Krimfrågan.

Amblin
Gremlinsarna sjunger julsånger.

GREMLINS (1984)

En monsterkultrulle med julkänsla. Medelklassgrabben Billy får en liten gullig varelse i julklapp. Skötselråden är enkla: man får inte mata den efter midnatt och man får absolut inte utsätta den för vatten. Naturligtvis händer båda grejerna och varelsen ynglar av sig. De småbusiga, men till synes relativt oskyldiga, ynglen förvandlas snart till vidriga små monster (”gremlins”) som sabbar allt i sin sin väg.

Handlingen bottnar i rädslan den vita amerikanska medelklassen hyser över att det ska komma en massa outsiders och svarta ligister och stöka ner i deras fina villaförorter. Man kan också se det som en metafor för hur jobbiga barnen blir efter allt julgodis.

Filmen ynglade också av sig. Gremlins II (1990) handlar om i princip samma sak, men utspelar sig i en mediemoguls högkvarter i New York och bjuder faktiskt på en del kritik mot dåtidens mediekapitalister och likriktade medielandskap. Men ettan är trots det en mycket, mycket bättre film.

SVT
Karl-Bertil och diversearbetarna på ett av stadens ölcaféer.

SAGAN OM KARL-BERTIL JONSSONS JULAFTON (1975)

Lite klyschigt kanske… men det är ju klart att filmen som Isabella Löwengrip kallade ”kommunistpropaganda” måste med på listan. En gullig och lagom progressiv julhistoria signerad Tage Danielsson och mästeranimatören Pär Åhlin. 

Karl Bertil Jonsson tar från de rika och ger till de fattiga klockan 19.15 varje julafton. Och det får inte missas.

Kulturredaktionen önskar alla en god jul!