Ledare: Klassamhället ska inte synas i munnen

Tänderna är som bekant en del av kroppen. Men tydligen inte för våra politiker, som inte låter tandvården omfattas av den allmänna sjukvårdsförsäkringen. Ett synsätt som kommer leva kvar, trots att frågan utretts i tre års tid med syftet att göra tandvården mer jämlik.

I Sverige är tandvården särskild från övriga delar av den offentliga välfärden. Här betalar patienterna en stor del av kostnaden ur egen ficka. Konsekvenserna är uppenbara. Idag kan klassamhället utläsas i folks munnar.

En stor del av befolkningen har helt enkelt inte råd att gå till tandläkaren, än mindre att åtgärda tandskador och andra problem eftersom det kan kosta tiotusentals och åter tiotusentals kronor. De som har problem att finansiera sin tandvård har fått välja mellan att låta sin tandstatus förfalla eller att på eget bevåg söka medel ur olika fonder. Det sistnämnda har blivit allt svårare att få varför patienterna tvingats vända sig till banker och ta lån.

Systemet har även skapat en uppsjö av privata tandvårdsförsäkringar, där de som har råd betalar för något som inte skulle behöva finnas. Försäkringsbolagen gör stora vinster samtidigt som en jämlik vård har upphävts.

De skenande klassklyftorna i vårt land medför att allt färre går till tandläkaren. Sedan 2011 har andelen som årligen besöker tandvården minskat markant.

2019 besökte färre än 56 procent av alla vuxna tandvården. Det är de yngsta vuxna och de allra äldsta grupperna som besöker tandvården i minst utsträckning, alltså de ekonomiskt mest utsatta grupperna.

Tandhälsa varierar med utbildningsnivå. Ju högre utbildningsnivå desto bättre tandhälsa. Den här skillnaden blir tydligare ju högre upp i åldrarna man kommer. Störst skillnad mellan utbildningsnivåer ses i antal intakta tänder. Där kan man se en tydlig skillnad redan i yngre åldrar.

I Sverige råder sedan 1999 fri prissättning på tandvård. Staten har visserligen en referensprislista, men den tillämpas olika runt om i landet där vissa regioner ligger 20 procent över referenslistan. Region Blekinge tar nästan 24 procent mer för en undersökning än referenslistan och Region Kalmar tar 21 procent mer.

Till den fria prissättningen kommer det stora antalet privata tandläkare. Det är en lukrativ marknad med en lönsamhet många gånger högre än vad som finns för de privata företagen inom primärvården, som har en rörelsemarginal på i snitt 5,6 procent. De privata tandvårdsföretagens rörelsemarginal är hela 12,7 procent.

Förra veckan presenterade regeringens särskilda utredare, socialdemokraten Veronica Palm, sina slutsatser och förslag om ”ett tandvårdssystem för jämlik tandhälsa”. Det är minst sagt ett magert resultat som presenteras efter tre år av utredande. Veronica Palm skiner dock som en sol när hon deklarerar att hennes förslag kommer göra den svenska tandvården mer rättvis och kostnadseffektiv.

Förslagen går ut på att det allmänna tandvårdsbidraget på 300-600 kronor tas bort och istället införs en patientavgift på 200 kronor för en undersökning och för viss förebyggande tandvård. Det ska kombineras med ett ”statligt selektivt tandvårdsstöd för personer med särskilda behov”. Men reformen innebär inte att några pengar tillförs utan endast att kostnaderna flyttas runt. Vad det särskilda selektiva stödet innebär – förutom extra administration – presenteras heller inte.

Idag har alla ungdomar fri tandvård upp till 24 års ålder. Detta vill utredare Palm ta bort. Fri tandvård vill hon endast se upp till 20 år. Omfattande tandreparationer kommer även fortsättningsvis vara dyra för den enskilde då inget tak för kostnaderna införs.

Föga förvånande är branschorganisation Privattandläkarna upprörda över förslagen. De ondgör sig över att utredningens förslag om en prisreglering i det statliga tandvårdsstödet skulle försämra konkurrensen mellan Folktandvården och privata vårdgivare. Men det är ju en av de få bra sakerna i Palms utredning. Det är ett litet steg för att befria tandvården från marknadens intresse och för att istället börja sätta behoven i centrum.

Socialdemokraterna tänker sig att Veronica Palms förslag ska vara en del av deras valprogram nästa år, där 200 kronor för ett tandläkarbesök ska låta lockade för väljarna. Visst kan 200 kronor för ett tandläkarbesök låta bra, men för alla dem som inte kvalar in till det selektiva tandvårdsstödet finns osäkerheten kvar om vad kommande behandlingar kan kosta.

Palm beskriver inte hur tandvården ska få kostnadstäckning. Dessutom kommer den yngsta åldersgruppen vuxna nu börja betala för något som hittills varit avgiftsfritt för dem.

Ett betydligt rimligare system vore att likställa tandvården med övrig vård. Som ett första steg borde ett högkostnadsskydd införas, samma summa som för den övriga vården, 1.150 kronor.

Detta har faktiskt Veronica Palm tittat på men är inget hon vill föreslå, trots att det inte handlar om speciellt mycket pengar. Det skulle kosta 6-7 miljarder kronor. Denna summa för att säkerställa en grundtrygghet hos alla medborgare i vårt land kan ställas i relation till Rut-avdraget som kostade staten 5,5 miljarder 2019 eller Rot-avdrag på nästan 11 miljarder förra året, vilket är 1,3 miljarder mer än 2019 och den största uppgången på flera år.

Kan staten snedvrida bostadsmarknaden genom ränteavdrag på 30 miljarder om året kan man utjämna klasskillnaderna i folks munnar genom att tillföra 6 miljarder. Det handlar helt enkelt om politisk vilja.

I förlängningen måste dock såväl sjukvården som tandvården vara helt avgiftsbefriad. Gratis tandvård är ett krav som borde föras högst upp på dagordningen, istället för Veronica Palms tandlösa förslag.