Tyska bondekriget 500 år: Klasskrig i kristen skrud

Kan det vara meningsfullt att skriva om ett misslyckat revolutionsförsök i Tyskland för 500 år sedan? Jag svarar jakande. Eftersom denna på förhand nederlagsdömda revolution utgjorde ett preludium till senare, mer framgångsrika revolutioner, som den franska 1789. Men också för att konvulsionerna i Tyskland i det tidiga 1500-talet spelade roll för Sveriges tillblivelse som nation.

De flesta svenskar känner till protestantismens fader Martin Luther, som riksgrundaren Gustav Eriksson Vasa tog till sitt hjärta. Men knappast av religiösa skäl, utan av pekuniära. Luthers nya lära gav Gustav Vasa av Gud given rätt att plundra katolska kyrkor och kloster på silver och annan egendom, en plundring som var nödvändig för att stabilisera en ny och bräcklig monarki.

Färre känner förmodligen till Thomas Müntzer, samtida med Luther och präst liksom honom. Från början var Luther och Müntzer förbundna. De förkastade båda det katolska hyckleriet, som ersatt urkristendomens jämlikhetsideal med kyrklig brandskattning och med ett prästerskap som levde i lyx.

Förbundet blev dock kortvarigt. När Tyskland några år in på 1520-talet drogs in i våldsamma klasstrider hamnade de på rakt motsatta sidor. Luther tog ställning för furstarna och den uppåtstigande bourgeoisien; Müntzer ledde bönderna och städernas fattiga skikt i ett våldsamt uppror mot den rådande samhällsordningen.

Innan vi går in på själva upproret är det nödvändigt att kort beskriva de sociala och ekonomiska förhållandena i det senmedeltida Tyskland.

Samhället var ännu feodalt. Bönderna slavade två eller tre dagar i veckan på godsägarjorden och tvingades därutöver betala tribut på sin egen magra produktion. De var förbjudna att jaga och fiska i skogar och sjöar och enligt myten hade adelsherrarna med kyrkans välsignelse rätt till den första natten med bruden – ius primae noctis, som det hette på latin – när någon av hans underlydande gifte sig.

Förtrycket var obeskrivligt och det mildrades inte av att de livegna bönderna, som var den i särklass största samhällsklassen, dessutom tvingades betala tionde till den omåttligt rika katolska kyrkan.

Vid ingången till 1500-talet var det vi idag känner som Tyskland en del av det lösligt sammansatta Tysk-romerska riket som innefattade större delen av Centraleuropa. Centralmakten var svag. Landet dominerades därför av ett tusental separata furstendömen som regerade sig själva och som inom sina respektive domäner upprätthöll det brutala feodala förtrycket, om nödvändigt med militärt våld.

Samtidigt var senmedeltiden en brytningstid. Handeln ökade och i städerna etablerades en småskalig industri, först hantverksmässig och sedan i större skala. En ny samhällsklass, bourgeoisien, höll sakta på att växa fram – och med den en förtida arbetarklass.

I brytningstider frodas nya idéer, vilket på 1500-talet betydde nya religiösa idéer. Samhällskonflikterna var ännu inte mogna att frigöra sig från religionens grepp, så de nya idéerna tog sig undantagslöst religiösa uttryck. Men i grunden handlade det om klasskonflikter, inte om religiösa konflikter.

I Tyskland steg Martin Luther fram som den nya tidens förlösare. När Luther 1517 spikade upp sina 95 teser på kyrkporten i Wittenberg hälsades tilltaget med förtjusning av den framväxande bourgeoisien och av de upplysta delarna av fursteklassen.

Luther vände sig framförallt mot försäljningen av avlatsbrev, en lukrativ verksamhet inom den katolska kyrkan, som lovade syndernas förlåtelse mot kontant betalning. ”När myntets klang i kistan hörs, till himlen själen genast förs”, som den beryktade brevförsäljaren, munken Johann Teztell, uttryckte det.

Luthers budskap passade den framväxande bourgeoisien som hand i handske. Teologin var av sekundär betydelse. Bourgeoisien vände sig inte mot kristen tro. Borgarna ville bara ha en billigare kyrka, en kyrka som gav dem möjlighet att behålla ett större kapital för egen del.

Luther protesterade inte bara mot försäljningen av syndernas förlåtelse, utan också mot den katolska kyrkoordningen, där mässornas hölls på latin, ett språk som ingen vanlig människa förstod, och där Guds ord, i form av Bibeln, bara fanns tillgänglig på detta obegripliga språk. Denna ordning gav kyrkan ensamrätt till tolkningen av skrifterna. 

Luther bröt mot denna ordning. Han översatte tidigt Nya testamentet till tyska – på sitt eget sätt ska sägas, då han tog bort de delar som inte passade in i hans egen version – och han höll sina mässor på tyska.

Inte nog med det. Luther tog också hjälp av tryckpressen, som var en nymodighet i Europa i det tidiga 1500-talet (i Kina hade den varit i bruk i över tusen år). Tryckpressen gjorde det möjligt att sprida inte bara Bibeln, utan också religiösa pamfletter i massomfattning, vilket Luther skickligt utnyttjade i sin tids informationsrevolution.

Nu kommer vi till Thomas Münzer, prästen, revolutionären och kommunisten, såsom Friedrich Engels beskriver honom i sin bok Tyska bondekriget.

Luthers reformation var försiktig; den ifrågasatte den katolska kyrkans hycklande och alltmer korrupta verksamhet men inte de grundläggande samhällsförhållandena, som Luther ansåg av Gud givna. Herrarna var av den himmelska makten satta att styra och de fattiga att lyda och försaka.

Men i alla brytningstider uppstår mer radikala idéer än de som representeras av den försiktiga reformationen. I det tyska 1500-talet representerades dessa idéer av Thomas Müntzer, som Engels beskriver som ”revolutionens teolog”.

Den ursprungliga kristendomen var i det romerska imperiet de fattigas och förtrycktas religion, slavarnas, hantverkarnas och kvinnornas religion. Detta avspeglar sig i bibeltexterna, genom århundraden dolda av det kyrkliga hyckleriet. ”Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike”, heter det i Marcusevangeliet. ”Ni kan inte tjäna både Gud och mammon”, heter det i Matteusevangeliet.

Dessa och många, många andra citat ur bibeltexterna gav upphov till en slags förtida kommunistisk strömning inom kristendomen, som förespråkade gemensam egendom och absolut jämlikhet mellan människor.

Här skall påpekas att Thomas Müntzer ingalunda var först ut. Han föregicks av liknande tankegångar i mer utvecklade länder, som i England av John Wycliffe, som översatte delar av bibeln till engelska redan på 1300-talet, och av John Bull, som predikade för ett klasslöst samhälle och som var inspirationskälla till det engelska bondeupproret 1381. ”När Adam grävde och Eva spann, vem behövde då någon adelsman”, frågade Bull. I Böhmen (nuvarande Tjeckien) företrädde Jan Hus vid samma tid liknande tankegångar.

John Wycliffe, John Bull och Jan Hus var jämlikhetsförespråkare – rentav i tanken förtida kommunister – och de avrättades därför för kätteri.

Thomas Müntzer inspirerades av sina föregångare, han reste rentav till Prag för att söka kontakt med kvarvarande hussiter. Enligt Müntzer skulle Guds rike inte inrättas i himlen utan på jorden. ”Med Guds rike menade Müntzer inget annat än ett samhälle utan klasskillnader, utan privategendom och utan statsmakt. Allt arbete och all egendom skulle delas lika, och fullständig jämlikhet upprättas”, skriver Engels. 

Men Müntzer överskred den rena utopin. ”De gudlösa härskarna måste dödas”, vrålade han. Och då menar jag verkligen vrålade. Det som finns bevarat av hans brev och pamfletter är fyllda av svavelosande uppmaningar till väpnat uppror. I dagens kontext framstår han som en religiös fanatiker. Men i sin tid var han en klasskrigare som predikade uppror mot omänskliga feodala förhållanden.

Givetvis tog Müntzer stöd i Bibeln. Han citerade Jakobsbrevet: ”Bli ordets görare, inte dess hörare, annars tar ni miste”. Gå från ord till handling!

Till att börja med var Thomas Münzer förbunden med Luther. Det var Luther som skickade honom till staden Zwickau i Sachsen, först som vikarie i den högborgerliga Mariakyrkan och sedan som predikant i Katharinakyrkan, som var vävargesällernas och gruvarbetarnas kyrka. Av historiker framställs den rentav som vävargesällernas fackföreningslokal.

Det är här klassmotsättningarna träder in i skeendet. Luther var borgarnas och de upplysta furstarnas man. ”Alla måste underordna sig auktoriteterna, ty dessa är instiftade av Gud”, predikade Luther. ”Lida, lida, kors, kors, det är kristen rätt och inget annat”.

Müntzer, som representerade de fattiga skikten, var av rakt motsatt uppfattning. Det är rätt att göra uppror mot förhållanden som strider mot Guds vilja om ett himmelrike på jorden, dundrade han.

Det tyska bondeupproret inleddes hösten 1524 och nådde sitt crescendo våren 1525. Det var ett klasskrig, som riktade sig mot de vedervärdiga förhållanden som de livegna bönderna och de fattiga i städerna underkastades. Men det kläddes i religiös skrud, som allt annat på 1500-talet.

Bönderna var inte nådiga mot sina herrar. Än idag förfasas borgerliga historiker över massakern i Weinsberg påsken 1525, då bondeledaren Jakob Rohrbach, lille Jakob kallad, lät greven Ludwig von Helfenstein löpa gatlopp genom stadens gator, kantade av upproriska bönder, för att sedan bli ihjälslagen tillsammans med ytterligare 70 adelsmän.

Revolutionärt våld väcker alltid borgerlig fasa, som drygt 250 år senare, då de franska böndernas uppror sommaren 1789 namngavs som ”den stor skräcken”. Och lika ofta besvaras det revolutionära våldet med ett reaktionärt våld utan motstycke, som i dagens Gaza.

Upproret renodlade ståndpunkterna. Thomas Müntzer var en av upprorets ledare. Martin Luther tog genast ställning för furstarna, vars herravälde enligt honom var instiftat av Gud. Mot bönderna var han inte nådig. ”Man bör krossa dem, strypa och sticka, hemligt och offentligt, såsom man slår ihjäl en galen hund”, ropade Luther. ”Därför kära herrar, hjälp här, rädda där, stick, slå, stryp dem. Dör du på kuppen – väl dig, saligare död kan du aldrig få.”

Upproret var dömt att misslyckas. Böndernas hoprafsade och illa utrustade härskaror, som samlade hundratusentals stridande, hade ingen chans mot furstarnas välutrustade arméer, när de väl samlat sig. Bönderna hade visserligen förfinat sina stridsmedel, inspirerade av hussiternas uppror i Böhmen drygt hundra år tidigare. Men det går inte att slåss med enkla handvapen mot artilleri.

I september 1525 var de sista resterna av upproret nedslagna. Thomas Müntzer greps redan i maj 1525 och halshöggs kort därefter. Han delade därmed sitt öde med sin far, som hängdes på grund av motstånd mot furstlig despotism. Han blev cirka 35 år (hans födelseår är osäkert).

I Tyska bondekriget konstaterar Friedrich Engels att ”det tyska folkets mest storslagna revolutionsförsök slutade i skymfligt nederlag...”. För att genast konstatera att de ändå inte innebar någon större förlust, då bönderna inte hade något att förlora. Furstarna hade redan sugit ut allt som var möjligt att exploatera. Bönderna hade allt att vinna men inget att förlora, annat än sina eländiga liv.

Engels gör ytterligare en intressant kommentar. ”Det värsta som kan hända ledaren för ett extremt parti är att nödgas överta makten vid en tidpunkt, då rörelsen ännu inte är mogen för den klass´ herravälde han representerar [...]. Vad han kan göra, motsäger alla hans tidigare handlingar och principer [...] vad han bör göra, kan inte göras”.

Kommentaren gäller Thomas Müntzer, som faktiskt bildade ett politisk parti, så präst han var. Müntzer var definitivt före sin tid. De jämlika, klasslösa samhälle han eftersträvade var ännu inte realiserbart. Klassförhållandena medgav inte hans primitiva kommunism.     

Ändå menar jag att Engels kommentar är alltför kategorisk. 392 år efter Müntzers avrättning tog ett annat extremt parti makten i Ryssland, ett land som definitivt inte var moget för den socialism detta parti förespråkade. Ändå lyckades bolsjevikerna med obändig vilja realisera det icke realiserbara, om än med oundvikliga skavanker.

Müntzers revolutionära arv säger att det är rätt att göra uppror. Det säger att det första försöket inte är förfelat. Eftersom det följs upp av nya försök, berikade av det första försökets erfarenhet.  

Det är ett arv att hedra och bevara.

Lästips.
Friedrich Engels: Det tyska bondekriget. Proletärkultur 1981.
Karl Kautsky och Per Meurling: Kristendom och socialism. Tiden 1973. 
Eric Vuillard: De fattigas krig. Lind & Co 2022.