Från oss som bygger landet: Korvdansen

Livet är en serie ögonblick. Några av dem etsar sig fast i själen.

Som den där gången jag gjorde en fantastisk målvaktsräddning och hela laget kom fram och kramade mig. Min första fisketur i Kalix älv när jag fick fyra abborrar och när Angelica klev in i klass 2A och jag blev kär på en sekund.

Den första fyllan, den sista kyssen med hon som gjorde slut och den förunderliga känslan av att för första gången hålla min nyfödda dotter i min famn. Vissa ögonblick etsar sig fast.

Jag har börjat på ett nytt jobb. Kundtjänst. ”Det perfekta första jobbet”, lockade arbetsannonsen med.

De första veckorna har vi haft utbildning. Det är mycket som ska in. Den svenska möbeljättens sortiment, attityd och bemötande mot kund och vikten av att ha en positiv inställning.

Jag och mina mestadels 20-åriga kamrater gör vårt bästa. Några veckor in i utbildningen upplever utbildaren – förlåt, TRAINERN – att vi verkar behöva ett energitillskott. Antagligen för att någon inte svarade ja med tillräcklig emfas på frågan ”känns det lunch?”.

Ännu ett fastetsande livsögonblick ser dagens ljus: korvdansen.

I takt med våra måttligt engagerade fotstamp skall en låtsaskorv hackas, puttas ner i grytan och röras om. Först med höger hand, sen med vänster och sen med båda samtidigt.

Vi låtsasskrattar pliktskyldigt när det blir fel och svarar entydigt och forcerat ja på frågan om vi piggnade till.

”Se där, det hjälpte!”

Människan dansade långt innan hon talade. Under hela vår historia har dansen fört människor samman och skapat ett vi. Vi på utbildningen ska också bli ett vi. Det är dock något oklart vilket vi vi ska vara vi med. Är det den stora möbeljätten, telefonprestationsföretaget de hyrt in eller rentav de olika bemanningsföretag det sistnämnda företaget in i sin tur har hyrt oss av?

Det förstnämnda! säger utbildaren.

På morgonen på väg mot jobbet på bemanningsföretaget som har hyrt ut mig till telefonprestationsföretaget som har hyrt ut mig till möbeljätten susar jag med min cykel förbi valaffisch efter valaffisch. Med stolta, förtroendeingivande och bestämda ansikten ropar de ut absolut allting och ingenting på samma gång. Men allt ska bli bättre, vad det verkar.

”I vårt Sverige”, säger de och försöker få mig att känna mig som ett vi med dem. Vi, de svenska, eller vi, de kristna. Vi, de miljömedvetna, eller vi, de lagoma. Vi, de goda, verkar snällast men vi, de vuxna, verkar vinna.

Det finns tusen och åter tusen värre exempel på maktutövning än korvdansen. Men varje gång någon av oss bjuds upp till den sortens dans känner vi den där känslan av maktlöshet.

För mig blev det ett tillfälle att på en rast prata med mina kollegor om våra gemensamma intressen. Våra intressen som är bortom åldersskillnader, åsikter och framtidsdrömmar. Vi pratade om att det förljugna vi:et de pådyvlar oss är falskt och att vi har mer gemensamt med kundtjänstmedarbetare i Indien än med någon chef på någon möbeljätte.

Nästa gång korvdansen kom på tal blev det inget dansande.

Vi blev ett annat vi.