”Det är väldigt mycket pengar”, kvittrar Maud Olofsson, det handlar minsann om miljarder, inte om miljoner.
På ytan utgör det hela ett förvandlingsnummer i den högre skolan. För bara några veckor sedan försäkrade såväl Maud Olofsson som Fredrik Reinfeldt att det inte är aktuellt med något stödpaket för bilindustrin. Så plockar Anders Borg fram 28 miljarder kronor ur rockärmen och plötsligt talar sig Olofsson varm för det hon tidigare bemötte med iskall arrogans. Det är väl sådant som kallas politisk schizofreni.
Nu är stödpaketet mest luft, vilket avslöjades redan dagen efter regeringens presskonferens. Så består 20 av de 28 miljarderna av statliga kreditgarantier för lån i Europeiska investeringsbanken. Som vänligen tvingades påpeka att svenska bilföretag näppeligen kan räkna med att lägga beslag på nästan hälften av de 42,4 miljarder som banken öronmärkt för sk gröna lån till hela Europas bilindustri.
Ett försynt påpekande med tanke på att den svenska bilindustrin utgör bara en dryg tjugondel av den europeiska.
Trots luften finns det ett tydligt innehåll i stödpaketet. Det handlar inte om att rädda och garantera jobb, utan om att rädda och garantera bilföretagens finansiella situation. Lite tillspetsat kan man säga att stödpaketet syftar till att bevara den rådande ägarstrukturen inom bilindustrin.
Konkursfärdiga bilföretag skall med statligt stöd kunna låna sig ur krisen på det att ägarna inte skall förlora allt sitt kapital.
Den alternativa möjligheten, att staten helt enkelt tar över bilföretagen och driver dem vidare i egen regi, föresvävar inte ens Maud Olofsson, som trosvisst vet att berätta att ”staten inte är bra på att äga bilföretag”.
Hur hon nu kan veta det. I Frankrike är i alla fall staten ett bättre och mer långsiktig ägare till Renault än vad Ford och General Motors varit till Volvo PV och Saab Automobil i Sverige. Det är nog bara den ideologiskt lobotomerade Olofsson som överhuvudtaget kan tänka sig sämre ägare än Ford och General Motors.
Att regeringen Reinfeldt fick krypa till korset vad gäller stöd till bilföretagen var inte särskilt överraskande. I en situation då alla billänders regeringar pumpar in pengar i sina länders bilföretag, så kan den svenska inte sitta med armarna i kors. Eftersom den heliga marknadsliberalismen har likvärdiga konkurrensvillkor som första bud.
Men häri ligger också begränsningen. Stödpaketet ger de svenska bilföretagen likvärdiga konkurrensvillkor. Men eftersom det handlar om en konkurrens på liv och död, så utgör det ingen som helst garanti för bilindustrins överlevnad och då rakt inte för jobben.
Detta är avgörande. Det vi ser inom bilindustrin är en djup överproduktionskris. Det finns inte köpare nog till alla de bilar som produceras. Varvid krisen skall se till att reducera antalet tillverkare och antalet tillverkade bilar. Det är så kapitalismen fungerar. I krisen ödeläggs produktionskapacitet. På det att produktionen åter skall bringas i jämvikt med konsumtionen.
Vi vill alls inte vara några domedagsprofeter, men all erfarenhet säger att små tillverkare ligger risigt till i denna kamp på liv och död. Att vara liten utgör helt enkelt en konkurrensnackdel, vilket inte ger småttingar som Volvo PV och Saab Automobil några lysande framtidsutsikter.
Stödpaketet innebär att regeringen spelar hasard med skattepengar. Till höga odds i ett kapitalistiskt spel där några måste förlora.
Det finns som sagt en annan möjlighet, även om Maud Olofsson & Co skyr den som pesten. Som består i att staten tar över bilindustrin och driver den vidare i egen regi.
Den möjligheten förespråkas också av diverse liberaler, som av Rolf Wolff, rektor på Handelshögskolan i Göteborg. Som inte är ideologiskt lobotomerad, som Maud Olofsson, och som därför inser att svensk bilindustris överlevnad hänger på en finansiellt stark och stryktålig ägare. Som i nuläget bara kan utgöras av staten.
Kravet på ett förstatligande kan också drivas som kapitalistisk politik, där staten bär Volvo PV och Saab Automobil genom krisen för att sedan sälja företagen vidare till någon hugad spekulant. Enligt denna linje är det några år av stora förluster som skall förstatligas.
För vår del företräder vi en helt annan linje. Om nu bilindustrin är så viktig för Sverige, som alla utom huvudlösa nyliberaler påstår att den är, så anser vi det självklart att bilindustrin också skall ägas och drivas i nationell regi, med samhällets bästa för ögonen.
Vi är väl medvetna om att de kommande åren kommer att bli tuffa för Volvo PV och Saab Automobil och alla andra delar av bilindustrin, alldeles oavsett om staten går in som ägare. Men staten kan anlägga andra mål för produktionen än kortsiktiga vinstintressen, som en forcerad utveckling av miljövänliga bilar och transportsystem, som betalar sig på sikt, om inte nödvändigtvis i reda pengar, så i bättre miljö och i utvecklad kompetens och bevarad produktionskapacitet.
Detta är vår huvudpoäng. Bilkrisen visar upp kapitalismen som ett förstörande, nedrivande ekonomiskt system. Risken finns att kapitalismen inte lämnar sten på sten kvar av svensk bilindustri, som på sin tid med varvsindustrin.
I det läget är det hög tid att diskutera andra mål för produktionen än kapitalismen förgörande ”största möjliga vinst”.
