Bokrecension: Måsteläsning om ökänd familj i Angered

”Vissa säger maffia, själva kallar de sig problemlösare”. Det är undertiteln på Johanna Bäckström Lernebys reportagebok Familjen.

Al Asim är det fingerade namnet på familjen. Alla som levt eller arbetat i Angered i Göteborg de senaste decennierna känner till familjen. Men Johanna Bäckström Lerneby vet mest.

Hon bygger sitt reportage på en mängd intervjuer med familjens överhuvud, andra familjemedlemmar, anonyma brottsoffer, myndighetspersoner, vanliga människor och folk från den kriminella världen i Göteborg, och på mängder av dokument av olika slag.

I tidningen Göteborg Direkt intervjuas hon och får frågan om hon är rädd. Svaret blir: ”Nej, jag är inte rädd, men medveten; jag vet allt om familjen.” Ett klokt svar.

I en prolog i boken får polisen Ulf Melander komma till tals och beskriva vad han vet om familjen. Melander var kallad som expertvittne 2017 i egenskap av lokalpolisområdeschef i Göteborg Nordost, till en rättegång där familjen Al Asim var inblandad.

Från vittnesbåset beskriver Melander familjen. Ungefär 60 av familjens nuvarande 120 individer är över 15 år, ett 40-tal av dem är män och av dem förekommer över 30 i polisens register.

Brotten handlar om mord, utpressning, grov kvinnofridskränkning, misshandel, olaga hot, narkotikabrott, vapenbrott. De flesta i familjen bor i Angered. Melander menar att familjen påverkat lokalsamhället negativt under lång tid.

Redan här drar tankarna iväg, för mig som bott och arbetat i området. Ja, det stämmer med den negativa påverkan. Tryggheten hotas när det går att se, känna och misstänka att det inte går att lita på att vi alla lever med samma rättsbegrepp i närsamhället.

Vem skyddar den som inte har kusiner att kalla på? Säkrast att vara tyst – att inte vittna?

Johanna Bäckström Lerneby återkommer många gånger till detta att nästan ingen vågar vittna. Det är farligt. Handlarna på torget ser mycket, men när polisen frågar har de inget sett eller hört. De vet att de får besök så snart polisbilen åkt.

Många berättar för henne, men bara ”under bordet”. De berättar om rena maffiametoder. Skötsamma ungdomar säger till henne att de säger till polisen att det är bättre att följa de kriminellas regler än att bli utsatt för brott.

Störningsjouren åker inte till vissa adresser. Fastighetsägare vet att Al Asim bytt lås till källaringångar så att de boende inte har tillgång till sina förråd. Men åtgärdar det inte och låtsas oförstående. Och vad göra?

Vardagen innehåller så mycket av de kriminellas regler att det blivit det normala. Mellan åren 2015-2017 har medlemmar i Al Asimfamiljen blivit anmälda för brott 200 gånger. Oftast läggs målen ner.

Familjen har en advokat knuten till sig. Det är oftast han som familjen anlitar när de åtalas. Det är också genom honom Johanna Bäckström Lerneby får förhandsvisa sina intervjufrågor när hon ska intervjua familjens överhuvud.

Angered är en fattig stadsdel. Men trots att endast ett fåtal av familjemedlemmarna har en beskattningsbar inkomst, lever många flott, med dyra bilar.

Jag berörs starkt av många delar i boken. Som när familjemedlemmarna, inte minst familjens överhuvud imamen, med all rätt beskrivs som trevliga att prata med, artiga och med social talang.

Jag som arbetat i barnomsorgen vet att social kompetens är en egenskap som skattas högt. Utan att egentligen bli klart definierad. Och jag funderar; har myndighetspersoner och folk som mött familjen i sitt dagliga arbete i skola och omsorg duperats av det man tror är social kompetens?

Har vi lätt att blanda ihop social kompetens, som rimligen borde vila på ärlighet, djup och insikt om människors lika värde, med förmågan att vara social utifrån ett perspektiv som endast utgår ifrån sin egna uppfattning om samvaro och hierarkier? Har det försvårat att se det parallella samhället som vuxit fram? Har det bidragit till att vi från skola och barnomsorg ofta känt frustration över att orosanmälningar inte leder någon vart?

Johanna Bäckström Lerneby ger inte bara en bild av familjens verklighet där det är familjen och inte staten som är stark, rättsskipande och skyddande (och för familjens del även hämnande). Hon följer också polisens arbete och strategi i bekämpandet av familjens brottslighet.

Med en röst från Tyskland, forskaren Frank Richter, förstår vi hur mycket okunskap om kriminella klaner det funnits hos svensk polis och myndigheter ända tills nyligen. Människor i de utsatta områden där de kriminella klanerna fanns blev inte trodda på. Hans slutsats när kunskapen växte fram blev att samhällets alla instanser måste samarbeta.

Myndighetssamverkan är också den bärande delen i det arbete som tog form 2017, under ledning av polisen i Nordost och med konkret ansvar att arbeta med insatser mot kriminaliteten hos familjen Al Asim. Allt som kommer till kännedom anmäls. Det sker många gripanden.

Det är intressant att läsa hur Johanna Bäckström Lerneby gång på gång får höra hur familjemedlemmar säger sig vara särbehandlade på grund av sitt namn.

Men gång på gång framhålls också av familjeöverhuvudet att familjen håller ihop, är ett. Visst kan det finnas kriminalitet hos enstaka, han kan inte veta allt. Men familjen är ett.

Jag tänker att det är en logisk krumbukt att få ihop missnöjet över att bli särbehandlad för sitt namn och samtidigt understryka att hela familjen är en enhet.

Johanna Bäckström Lerneby må förlåta mig för att jag fladdrat iväg med egna tankar i det som ska vara en recension. Jag kompenserar det med att klart och tydligt säga: Läs boken. Lär av kunskapen i den. Om du någon gång under läsningen kommer på dig med att tro att du läser en kriminalroman, håll upp en stund och påminn dig om att det är en reportagebok. Här finns inga fantasier eller överdrifter.

Min slutsats av kunskapen jag tacksamt fått ta del av är en än starkare övertygelse om att det är de samhälleligt långsiktiga lösningarna som måste till. Det duger inte att skriva ”Fler poliser” på plakaten. Det ska i så fall stå ”Fler poliser där människor bor”.

Det duger inte med kortsiktiga projekt med fantasieggande namn för att bekämpa kriminalitet och familjers/klaners egna rättssystem. Det är det långsiktiga arbetet som innefattar samhällets alla delar som ska stärkas. Det förebyggande arbetet inte att förglömma.

Om nu polisen och myndigheterna har en fungerande strategi, då kan inte den andra handen samtidigt lägga ner fungerande, integrerande och folkbildande verksamhet för barn, unga eller vuxna i de områden där behovet  är stort.

Rör inte en enda timme från fritidsgårdarnas verksamhet. Rationalisera inte bort en enda fältassistent. Och så vidare!