Proletären i Venezuela: Motstånd och vardag i 23 de Enero
El Panal är en av sju kommuner i det revolutionära fästet 23 de Enero i Caracas. ”Kommunerna är lösningen på krisen”, säger aktivisten Ana Marin till Proletären som är på plats i Venezuela.
– Attackerna på oss har varit både brutala och förväntade. Det var ingen liten sak när vår president Chavez stod upp och sa att Venezuela vägrar att anpassa sig till nyliberalismen.
Det säger Ana Marin som är talesperson för den socialistiska kommunen El Panal 2021 och den marxistiska sociala rörelsen Alexis Vive.
El Panal är en av sju kommuner i stadsdelen 23 de Enero i Caracas, som är ett av hela Latinamerikas mest berömda revolutionära fästen. Här i El Panal bor omkring 14.000 personer i stora höghus som byggdes under diktaturen på 1950-talet när Marcos Perez Jimenez var president. Stadsdelen har fått sitt namn efter datumet då diktatorn föll den 23 januari 1958.
Strax över 60 år senare är Venezuela hårt pressat av ekonomisk krigföring från USA. Det oljerika landet har svårt att göra affärer även med vänligt sinnade parter, eftersom betalningar blockeras av alla banker som följer USA-imperialismens sanktioner för att svälta ut landet.
– Blockaden har gjort att vi fått brist på mat och medicin. Det är svårt att försörja en befolkning när vi inte har möjlighet att importera livsmedel. Men här är ett folk som står emot, som reser sig i motgången och som har en stolt historia av motstånd. Vi har studerat den kubanska processen och vet att ett folk som bevarar sin värdighet kan stå emot en blockad, säger Ana Marin.
Venezuela har trots stora ansträngningar inte lyckats diversifiera ekonomin tillräckligt. Oljan är fortfarande den i särklass viktigaste inkomstkällan. När man då hindras från att handla med omvärlden, och på grund av blockaden får sälja oljan till underpris, multipliceras problemet med att inte vara självförsörjande vad gäller matproduktion.
Ana Marin ser det därför som helt nödvändigt att de initiativ på basnivå som finns i El Panal och resten av Venezuelas omkring 3.000 kommuner fortsätter.
– Idag mer än någonsin måste alla kommuner börja producera sina egna förnödenheter och tjänster.
I El Panal finns bland annat ett bageri som invånarna i kommunen sköter själva, precis som de gör med sin skola, idrottsplan och radiostation. På en rundtur i området är det svårt att inte imponeras av hur välorganiserat och tryggt samhället verkar, trots motgångarna och Venezuelas mäktiga fiender. Ana Marin berättar att man fullständigt lyckats utrota de drogproblem som fanns i området innan Hugo Chavez valdes till president 1998 och Caracas fattiga för första gången synliggjordes och fick politisk representation.
– Livet fortsätter här, trots blockaden och trots interna motsättningar. För tyvärr finns det också korruption, onödig byråkrati och klientilism i Venezuela. Det finns fortfarande institutioner i staten som inte förstår att makten måste komma från det organiserade folket.
– Men vi kämpar vidare, revolutionen fortsätter och vi är här för att visa att kommunerna är lösningen på krisen, säger hon.
Guaido är kanske president i Disneyland, men här i Venezuela är Nicolas Maduro den president som folket har valt.
Ana Marin fnyser när hon får höra att Sveriges regering stödjer den självutnämnde presidenten Juan Guaido, som försökte genomföra en statskupp den 30 april och som utrikesminister Margot Wallström i SVT:s Agenda därefter kallade för ”en modig person”.
– Vi motsätter oss kategoriskt att Guaido skulle vara president. Han är kanske president i Disneyland, men här i Venezuela är Nicolas Maduro den president som folket har valt.
Stödet till den lagligt valda presidenten är mycket starkt i såväl El Panal som i de andra kommunerna i 23 de Enero.
– Och det är fundamentalt nödvändigt att presidenten fortsätter få sitt stöd från folket, från de organiserade bostadsområdena, från arbetarna och bönderna. Och att han fortsatt får sin legitimitet från ett folk som på gatunivå fortsätter att göra revolution.
Vilken betydelse har 23 de Enero i den situation som Venezuela befinner sig i?
– 23 de Enero har alltid varit ett vänsterfäste och en bastion av motstånd och kamp. Det finns en revolutionär tradition här och vi deltar i den bolivarianska revolutionen till hundra procent.
FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, Michelle Bachelet, besökte Venezuela för några veckor sedan. Hon togs emot av Maduro, vilket var ett erkännande av den legitima presidenten och Venezuelas regering såg positivt på besöket.
Men strax efteråt släppte Bachelet en högst politiserad rapport om situationen för mänskliga rättigheter i Venezuela. Istället för att utnyttja sitt besök i landet består rapporten av uppgifter från fiender till regeringen och som befinner sig utomlands. Mer än 80 procent av intervjuerna som rapporten bygger på är gjorda utanför Venezuela.
– Rapporten är helt skandalös. Bland mycket annat ignorerar den att revolutionen har utrotat analfabetismen i Venezuela. Det hade varit intressant om Bachelet gjort en rapport om tiden före revolutionen, säger Ana Marin syrligt.
– Men det förvånar oss inte det minsta att den kommer. Vi håller fast vid vad Che Guevara sa, vi ger inte så mycket som ett lillfinger åt imperialismen. Vi förväntar oss inte att fru Bachelet och andra ska prata väl om revolutionen, för de har inte fått några fördelar av den. Men vi förväntar oss och kräver att de ska säga sanningen, och sanningen är att här finns en blockad, en ekonomisk kris, viss ineffektivitet och viss korruption.
– Men framför allt finns här ett folk som står emot attackerna, och vi fortsätter vår revolution som kommer att gå mycket längre.