Ledare: När högern vill förstatliga sjukvården ringer varningsklockorna

När Kristdemokraterna höll riksting i november drämde Ebba Busch till med kravet på att förstatliga sjukvården, ett krav som KD avser att göra till ett huvudnummer i nästa års valrörelse. Givetvis efter det obligatoriska mantrat om hårdare tag i kriminalpolitiken.

KD var dock inte först ut med detta för ett borgerligt parti till synes udda krav. Redan 2019 slog Moderaterna på trumman för en förstatligad vård, anförda av Stockholms ökända finansregionråd Irene Svenonius – privatiseringsdrottningen – som detta år publicerade en debattbok med titeln Jag vill avskaffa mig själv.

När M och KD gör gemensam sak i en så central välfärdsfråga som vården ringer naturligtvis alla varningsklockor. Vill borgarna verkligen förstatliga en verksamhet de gjort allt för att privatisera?

Naturligtvis inte. Bakom kravet döljer sig istället en politik som ska urholka och centralisera vårdbesluten, i syfte att forcera privatiseringen av vårdverksamheten.

Planen ser i korthet ut som följer. Det övergripande ansvaret för vården ska överföras från regionerna till staten. I samband med detta ska de nuvarande 21 regionerna läggas ner, inklusive deras demokratiskt valda organ. Det är därför Irene Svenonius stoltserar med att vilja avskaffa sig själv.

Regionerna ska ersättas av sex ”professionellt ledda sjukvårdsregioner”, det vill säga de valda organen ska ersättas av statligt utsedda byråkrater. I dessa sex regioner ska det finnas vardera ett statligt universitetssjukhus, placerade i Umeå, Uppsala, Örebro, Stockholm, Göteborg och Malmö/Lund. Övrig vård ska privatiseras, alternativt växlas ner från mindre sjukhus till större vårdcentraler.

I högerns pipeline ligger också att den offentliga finansieringen av vården på sikt ska kompletteras med en obligatorisk sjukvårdsförsäkring, som i länder som Holland och Schweiz, då givetvis med möjlighet för den som har råd att komplettera med privata försäkringar.

Kommunistiska Partiet säger nej till ett förstatligande av vården, såsom M/KD-konceptet formulerar detta så kallade förstatligande, som bakom frasen handlar om forcerad privatisering. Men också rent principiellt.

Vafalls! utropar den som sätter likhetstecken mellan förstatligande och socialistisk politik. Men detta likhetstecken bygger på ett missförstånd. Vi kommunister hävdar att vården ska bedrivas i samhällelig regi, liksom annan samhällelig verksamhet. Men samhällelig regi är inte lika med statlig, utan kan lika gärna vara regional eller kommunal eller rentav kooperativ.

Vad gäller vården anser vi att staten ska ta ett större ansvar för samordning och finansiering, vilket är nödvändigt för att vårdresurserna ska bli likvärdigt fördelade över landet. Här krävs en kraftfull utvidgning av det statliga utjämningssystemet, som idag bara delvis kompenserar för att staten lagt ut ökat verksamhetsansvar på kommuner och regioner.

Vad gäller vårdverksamheten förespråkar vi den så kallade närhetsprincipen. Vi menar att vården ska vara tillgänglig så nära människor som möjligt och att vårdbesluten skall fattas så nära medborgarna som möjligt. Beslutsfattarna ska hållas direkt ansvariga för sina beslut.

Vi är medvetna om att den mest kvalificerade vården måste koncentreras till ett mindre antal storsjukhus, av rent medicinska skäl. Men vi är emot den nuvarande centraliseringshysterin. Mindre sjukhus spridda över landet är kompetenta att producera merparten av den vård medborgarna behöver.

Vi är likaså medvetna om att de nuvarande regionerna är svårpåverkbara byråkratiska kolosser. Liksom det toppstyrda Sveriges kommuner och regioner, SKR, som bitvis agerar som vore man en statlig myndighet. Men i jämförelse med det byråkratiska expertstyre som M och KD vill införa är regionerna definitivt att föredra. Expertstyret innebär räknenissarnas oinskränkta diktatur.

Organisationsformen är inte avgörande för vårdens omfång och kvalitet. I botten ligger en nyliberal nedskärningspolitik, som sedan början av 1990-talet prioriterat skattesänkningar före vårdbehov. Denna politik har lett till att Sverige idag har lägst antal vårdplatser i Europa. När länder som Tyskland och Österrike ståtar med över sex vårdplatser per 1.000 invånare sticker Sverige ut med ynka 2,2. Jämfört med 1980-talet representerar det en minskning till en fjärdedel. 

Inte undra på att vården hamnade i djup kris när coronapandemin slog till. Efter 30 år av minskade resurser och nedskärningar finns ingen reservkapacitet i svensk sjukvård.

Ett lika överskuggande problem är marknadsanpassningen av vården, som inte bara innefattar tilltagande privatiseringar med vinstjakt och skattepengar på flykt till allehanda skatteparadis. Lika förgörande är att offentliga vårdinrättningar tvingas konkurrera med varandra på en alltmer kapitalistisk vårdmarknad. I hela vårdkedjan gäller påbudet att minimera kostnaderna och att sörja för maximal kostnadseffektivitet i enlighet med olika kapitalistiska styrformer, som New Public Management med flera.

Vilket i sin tur kräver en allt större stab av räknenissar och kontrollanter. Handelshögskolorna är numera en lika viktig rekryteringsbas för vården som sjuksköterskeutbildningen.

Det är därför administrationen sväller på vårdgolvets bekostnad, som Proletären rapporterade om förra veckan. Sedan 2010 har den administrativa personalen ökat med 31 procent, jämfört med 11,4 procent för sjuk- och undersköterskor.

Hur denna administrativa ansvällning är kostnadseffektiv kan bara notoriska kapitalistfarare förklara. Själva reser vi istället ett av våra äldsta krav: Skär ner byråkratin, pengarna till vården!

Marknadsanpassningen har gett en situation där offentliga vårdinrättningar tvingas agera som företag på en kapitalistisk marknad, istället för som institutioner i samhällets tjänst med vård efter behov, lika för alla, som enda uppdrag. Denna destruktiva utveckling måste brytas. Men det sker inte genom ytterligare centralisering, byråkratisering och privatisering.

Därför säger Kommunistiska Partiet nej till statlig sjukvård.