Krönika: Nytt svältavtal – vi behöver en Sundsvallsstrejk!

Klockan är 02:37 och jag är på jobbet. Jag har precis skrivit datumet, 1/4-25, på ett kvalitetsintyg. Sen kom nyheten. Ett nytt märke är satt. 6,4 procent på två år. 3,4 första året, 3,0 andra året. 

I fikarummet så lägger sig uppgivenheten som en våt filt. Någon försöker översätta det till rena kronor och ören. En annan säger att det var väntat.

Låt oss tala klarspråk:

Det märke som nu är satt är i praktiken ett svältavtal för alla barnfamiljer, alla ensamstående och många andra arbetare som kämpar med at få pengarna att räcka varje månad. Enligt inflationen mätt i KPI blir det visserligen reallöneökningar, men efter senaste årets räntesänkningar är det en bedräglig siffra, inte minst med tanke på att räntorna nu åter ser ut att vända uppåt.

Känner du dig rikare? Eller tillhör du dem som känner matprishöjningarna in på bara skinnet, och hur hyreshöjningar och skulder dränker dig? 

Alla märker inte av prisökningarna. Under årets början delades 419 miljarder ut till de svenska storbolagens ägare. Inom industrin regnade det pengar över Volvo, Traton, ABB och Atlas Copco. Inte undra på att man känner avsmak när facken inom industrin skriver under ett katastrofavtal med industrijättarna.

När jag kommer hem efter nattskiftet väntar ett paket på mig. Det är Shaun Richmans bok Tell the bosses we’re coming, en handledning i att väcka liv i arbetarrörelsen i USA igen. I ett avsnitt förklarar han:

”Vår makt kommer från det arbete vi gör och vår stundtals vägran att göra det. Vi måste ta tillbaka strejkvapnet.”

Jag tänker på den gamla socialdemokratiska statsministern Tage Erlander som summerade Metallarbetarstrejken 1945 såhär:

”Det kanske är så att arbetarrörelsen en gång per generation behöver en stor strid.”

Idag är vi som arbetar tillbakapressade. Rejält. Reglerna för a-kassan har försämrats kraftigt, samtidigt som arbetslösheten når nya höjder.

Boendekostnaderna höjs, trots att styrräntan sänks. Bankerna gör rekordvinst efter rekordvinst. Företag varslar i lågkonjunkturen och våra pensionspengar går upp i rök. Matpriserna ökar och det enda vi får av finansministern är axelryckningar.

Våra fackliga företrädare säger att vi kommer få reallöneökningar men känns det verkligen som det? Matjättarna levererar rekordvinster och rekordutdelningar medan vi får fortsätta leta efter röda lappar i butikerna. Ojämlikheten ökar och är i nivå med 1800-talets klyftor.

Kan vi verkligen ha det såhär? Är du besviken? Är du förbannad?

I vintras skrev jag ett öppet brev i Arbetet, där jag uppmanade till samling. En samling för alla som är emot svältavtalen som industriavtalet, det så kallade “märket”, gett oss. För alla fackligt oppositionella och radikala arbetare som vill ta en fajt. 

Min generation, och nästa generationer efter min, tillhör de som kommer få det sämre än våra föräldrars generation. Vår generation behöver en stor strid. Vi behöver en metallarbetarstrejk, en gruvarbetarstrejk eller en Sundsvallsstrejk. Låt oss samlas och gemensamt ta den fajten.