Ny unik bok om Sovjetunionen: ”Revolutionen var en resa in i det okända”

– Min ambition redan från början var att skildra hela den sovjetiska historien, från vaggan till graven om man säger så, för att kunna dra socialistiska slutsatser av den sovjetiska erfarenheten, säger Anders Carlsson och håller upp ett exemplar av Resa in i det okända.

Det är en tämligen unik bok om Sovjetunionen som han har skrivit. En riktig koloss på över 700 sidor, som behandlar allt från oktoberrevolutionen och det följande inbördeskriget, industrialiseringen av landet, kollektiviseringen av jordbruket, andra världskriget, kalla kriget och fram till kapitalismens återinförande i Ryssland och de senaste årens utveckling.

När planerna för boken började smidas omkring 2014 var tanken att den skulle släppas lagom till oktoberrevolutionens hundraårsdag i november 2017.

Men projektet växte och växte. 

– Nu blev det nätt och jämnt klart till november 2018. Eller det var i alla fall då jag skickade in mitt manus.

Ett genomgripande tema i boken är att revolutioner sätter igång processer, sociala och andra, som är oöverblickbara från början. Dessa lever till delar sitt eget liv. 

– Och jag tycker att både borgerlig och sovjetisk historieskrivning har en gemensam nämnare i det att man framställer den sovjetiska epoken som väldigt centralstyrd ovanifrån. Man har givetvis olika utgångspunkter, från den borgerliga sidan en ”totalitär regim som styr överallt”, eller från sovjetisk sida, en överdådig centralkommitté som har koll på allt och lägger fram linjer som sedan genomförs. Men ingendera av de versionerna stämmer med fakta, utan det är hela tiden väldigt motsägelsefulla processer, där centrum väldigt sällan fick som de ville. De fick hela tiden backa, kompromissa, göra om, för de hade inte kontroll över utvecklingen.

– Det är den typiska utvecklingen som framgår av de dokumentsamlingar som kommit fram efter att arkiven öppnades. Och det har i alla fall fördjupat min uppfattning av denna historiska epok.

Därav titeln Resa in i det okända?

– Jag dök på den frasen när jag höll på att läsa in mig på ämnet. Det är faktiskt Lenin som använder den. Och den är ganska typisk för Lenin, man föreställer sig gärna honom som en doktrinär typ som gjort upp en väldigt bestämd plan för hur Ryssland skulle omvandlas efter revolutionen, men det är en falsk beskrivning, för Lenin var marxist och väl medveten om att det inte var hans önskningar och teorier, utan revolutionen själv som skulle forma det nya Ryssland. 

– Man visste inte exakt vart revolutionen skulle föra utvecklingen, den levde så att säga sitt eget liv. Bolsjevikerna gjorde sitt bästa för att kontrollera den så att den åtminstone gick i rätt riktning, men de kunde absolut inte på egen hand styra utvecklingen, den bestämdes av väldigt komplexa krafter. Därför var det en resa in i det okända.

När Sovjetunionen föll trodde Anders Carlsson, och många med honom, att den antisovjetiska hetsen skulle avta i styrka i länder som Sverige. Han kan nu konstatera att det knappast har hänt. 

– Sovjetunionen används fortfarande som något slags slagträ mot allt vad socialism heter och antisovjetismen hålls vid liv för att bekämpa all form av socialistiskt tänkande i vår del av världen. 

– Och man försöker även koppla Putins regim, som ju är en nationalistisk, kapitalistisk regim, till Sovjetunionen.

Varför tror du att en så stor del av det ryska folket, vilket har framkommit i många undersökningar, vill återupprätta Sovjetunionen?

– Man kan säga mycket om Sovjetunionen och dess utveckling, men granskar man siffrorna så var Sovjetunionen faktiskt ända fram till mitten av åttiotalet ett hyggligt välmående, hyggligt jämlikt samhälle där alla människor garanterades en hygglig tillvaro. Priserna på det livsnödvändiga var kraftigt subventionerade, välfärden var gratis, bostäderna var nästan gratis. Så i stort sett alla människor kunde leva ett hyggligt materiellt och kulturellt liv.

Antisovjetismen hålls vid liv för att bekämpa all form av socialistiskt tänkande i vår del av världen. 

– Sen måste man ha klart för sig att det inte fanns något folkligt stöd för upplösningen av Sovjetunionen. Det genomfördes en folkomröstning i större delen av unionen och den överväldigande majoriteten röstade för att behålla den. Upplösningen hade alltså ingen som helst folklig förankring. Sen lät många människor bli att göra motstånd av olika skäl. Men den här ”kontrarevolutionen”, som jag kallar den, som genomfördes i slutet av åttiotalet och i början av nittiotalet, den genomfördes ovanifrån av ett litet skikt i sovjetsamhället som ville återupprätta kapitalismen.

Två av bokens tjugo kapitel behandlar denna kontrarevolution, och den politiska utvecklingen fram till idag. Det är processer som fått nästan lika stora historiska konsekvenser som oktoberrevolutionen.

Anders Carlsson menar att det som skiljer Resa in i det okända från mycket annan litteratur om Sovjetunionen är att den är skriven med en tydlig marxistisk utgångspunkt och försöker göra en historiematerialistisk granskning av den sovjetiska epoken. 

– Det finns en del sovjetiska böcker av det slaget, men all officiell historieskrivning är ju just det: officiell historieskrivning. Så den ska man ta lite försiktigt på. Vinnarna skriver historien säger man, och det gäller naturligtvis även i Sovjetunionen.

– Men utöver dessa så finns inte så många.

Han är noga med att påpeka att historiska exempel aldrig bör överskattas, eller tilllmätas överdriven vikt. Men i historien finns åtskilliga exempel på både problem och lösningar som kan återkomma i en framtida kamp för ett mer jämlikt samhälle.

– Dagens socialister måste finna sin näring i kampen mot kapitalismen så som den ser ut idag. Det måste vara huvudfokus. Men socialismen är inte historielös, så historien spelar ju roll. Sen försöker jag också diskutera en del ämnesområden som jag skulle säga är ”allmänsocialistiska”. Till exempel byråkratins roll i Sovjetunionen, det är ju ett väldigt värdeladdat och negativt ord, men samtidigt måste man ha en realistisk syn på den här frågan, därför att socialismen innebär att man begränsar marknadsrelationerna och kapitalismens makt över ekonomi och fördelning och ersätter dem med administrativa, politiska beslut.

– Och då måste man ha myndigheter som ser till att dessa blir genomförda. Det är ett allmänt socialistiskt problem, och det såg man också problem med här i Sverige under socialdemokratin. Jag diskuterar även frågan om partiets förhållande till staten, vilket var en väldigt viktig fråga i den politiska utvecklingen i Sovjet. Även den frågan kan lika väl diskuteras i en svensk kontext.

Men det är väl inte bara övertygade kommunister du skrivit den här boken för?

– Nej, den borde vara intressant för alla som betraktar sig själva som socialister, som vill upprätta ett socialistiskt samhälle, oavsett om man vill göra det på revolutionär eller reformistisk väg. Om de bara fjärmar sig från rädslan för ”kommunisten Carlsson” [skratt] så tror jag att åtskilliga socialister kan ha behållning av boken, man kanske inte delar alla uppfattningar men kan ändå ha behållning av den. 

Sagt om Sovjetunionen

Proletären lät Anders Carlsson bemöta fem vanliga påståenden om Sovjetunionen.

1. ”Oktoberrevolutionen var en blodig statskupp med ett gäng elitister i förarsätet, och saknade all folklig förankring.”

– För det första var oktoberrevolutionen överhuvudtaget inte särskilt blodig. I Petrograd var det till exempel knappt en enda människa som blev av med livet. Under hela maktövertagande dog det färre människor än när Jeltsin besköt Vita huset i Moskva 1993. Sen var det ingen statskupp, det var i och för sig ett maktövertagande, men det hade ett mycket brett folkligt stöd, vilket inte minst bevisades av inbördeskriget, där bolsjevikerna samlade den stora majoriteten av Rysslands befolkning bakom oktoberrevolutionens politik. Trots att hela kapitalist- och godsägarklassen plus fjorton imperialistiska länder stod mot dem i inbördeskriget.

2. ”Sovjetunionen var ett land i nöd, där fattigdom och svält härskade i 70 års tid.”

– Det är också ett falskt påstående. Däremot är det sant att Sovjetunionen under hela sin existens var ett bristsamhälle, av många olika skäl, men framförallt för att man var tvungna att satsa så stora resurser på att utveckla basindustrin i landet, inte minst på grund av krigshoten, så konsumtionsvarusektorn fick sättas på undantag.

– Men alla tillgängliga siffror, däribland CIA:s, visar att Sovjetunionen från slutet på tjugotalet till mitten av sjuttiotalet hade en ojämförligt mycket bättre ekonomisk utveckling än hela den kapitalistiska världen. 

– Sovjetmedborgarna levde inga glamorösa liv med överflöd, men de hade det hyggligt och fick det hela tiden bättre under en lång period.

3. ”Stalin var en maktgalen dåre som styrde Sovjetunionen med järnhand."

– Bilden av Stalin som någon slags envåldshärskare som bestämde allt på egen hand och var mer eller mindre knäpp är ett påstående som inte svarar mot dokumenterade fakta. Visst, han var Sovjetunionens obestridige ledare från slutet av tjugotalet till början av femtiotalet, men var ständigt ifrågasatt, fick ständigt kompromissa och försöka hålla ihop de ledande kretsarna, som hela tiden kivades med varandra. Det mer typiska för honom är att han lyckades lotsa fram stridande viljor till konsensus. 

– Och det där med att dyka ner i hans psyke för att hitta svar är ett fullkomligt ickemarxistiskt sätt att förklara historien på.

4. ”Sovjetunionen var inte ett socialistiskt land.”

– Det här är ju en kär tes från både höger och vänster, ja inte minst från vänster. Jag hävdar att Sovjetunionen faktiskt var ett socialistiskt land. Då kommer man till frågan: hur definierar man socialism? Där kan man säkert sätta upp sina egna önskningar om vad det ska vara, men jag menar att det är en övergångsprocess där det helt bärande elementet är om den socialistiska regimen i fråga upphäver de kapitalistiska förhållandena eller inte. 

– Sen kan man föra in andra faktorer också, men det helt avgörande är om de kapitalistiska förhållandena upphävs eller ej. Och det är obestridligt att man i Sovjetunionen upphävde dem. Man upphävde privategendomen, marknadsrelationerna och profitsystemet. Detta levde faktiskt kvar ända fram till slutet på åttiotalet då Gorbatjovs ”perestrojka” istället började upphäva de socialistiska förhållandena. 

– Jag är faktiskt ganska kategorisk med att Sovjetunionen var ett socialistiskt land, trots alla sina brister med en tilltagande byråkratism, en elit som levde på andra villkor än vanliga människor och en bristande demokrati, även om vanliga människor inte var så maktlösa som de ofta framställs i den borgerliga historieskrivningen. Det finns en del som talar förklenande om ”statssocialism” och tänker sig socialismen som något puttenuttigt, decentraliserat arbetarstyre. Det menar jag är feltänkt. En socialistisk planekonomi måste vara centraliserad, det måste finnas en central planmyndighet som styr annars blir det ingen plan-
ekonomi. 

5. ”Alla fick det bättre efter Sovjetunionens upplösning”

– Nittiotalet var den totala kollapsens tid. För ekonomin som helhet, då den statliga ekonomin plundrades av ett litet gäng medan vanliga människor blev fullständigt ruinerade, men också en demografisk katastrof då många fick sätta livet till.

– Och det är en katastrof som fortsätter. Ryssland är än idag ett av de mest ojämlika länderna i hela världen.