Roffe sitter säkert på tronen

Först en sväng down memory lane: Året var 1994 och jag och farsan åkte ner till Obs! Stormarknad för att inhandla familjens första cd-spelare. Vi skulle så klart ha en skiva till och åttaåriga jag fick äran att välja.

Jag fastnade för Rolf Wikströms Mississippi. Jag hade ingen aning om vad det var för något, men omslaget, med en pojke som red på en alligator, talade till mig. 

Skivan (den enda vi hade i flera månaders tid) gick på repeat hemma. Om och om igen. 

Någon bluesfantast blev det inte av mig (min andra skiva var Nordman) – men Roffe hängde kvar. Han har vandrat vid min sida i alla år. Eller så är det jag som vandrat vid hans.  

Året är 2024. Det är en ljummen lördag i slutet av juni. Roffe och kompbandet äntrar Lisebers lilla scen prick 20.00. 

Han är till åren kommen men levererar än. Numera sittandes ner, som B.B. King. Han drar av dänga efter dänga med bluesplågat plyte – det är som om varenda ton gör ont. Och det är så det ska vara.

Det är en blandning av gammalt och tja… kanske inte nytt, men mindre gammalt (samma kan för övrigt sägas om publiken). 

Dom stjäl våra liv, som tydligen var en stor hit i fängelserna på åttiotalet, dansnumret Sänd inga blommor till min begravning, gåshudsframkallande Solidaritet (”Vi äger inga gruvor, och har inte penningars makt, men det finns något annat, som är en väldig kraft”), som han av oklara skäl inte framfört på länge, och Kom till mig kvinna, som föregicks av en ”folkomröstning” i publiken om huruvida han skulle spela den (Ja-sidan vann med bred marginal).

Han avslutar med paradnumret Allt är gjort av plåt, som var öppningsspåret på skivan jag köpte med farsan. 

21.30 går bandet av scen. Inga extranummer, inget tjafs. En professionell uppvisning av Sveriges okrönte King.