Bakom myterna om Rut-avdraget: Så blev hembiträde en skatteförmån
Rutavdragens försvarare påstår ofta att reformen gjorde att invandrarkvinnor som annars står långt ifrån arbetsmarknaden både anställdes och startade egna företag. Det stämmer inte med verkligheten.
1919 bildades Sveriges husmödrars riksförbund, SHR. Bland annat fungerade de som ett språkrör för borgerliga kvinnors behov av billig arbetskraft i sina hem, det vill säga hembiträden. Förbundet tas upp i Katalysrapporten ”Vilka är ´vi´ i jämställdhetspolitiken”. Exemplet är belysande.
De jämställdhetsreformer som genomdrevs och de krav som den borgerliga feminismen ställde under slutet av 1800-talet handlade om att befria borgarklassens kvinnor. Egendomslösa arbetarkvinnor gynnades exempelvis inte nämnvärt av att ogifta kvinnor nu blev myndiga. Istället förstärktes klasskillnaderna bland kvinnor.
Under 1960- och 70-talen riktades jämställdhetsreformerna istället mot kvinnor som kollektiv. Daghem och föräldraförsäkringar gjorde att kvinnor mycket lättare kunde ta sig ut på arbetsmarknaden. Samtidigt hade socialdemokratin gett upp visionerna om det klasslösa samhället, och byggde ett folkhem och en välfärdsstat i samarbete med kapitalisterna. Eftersom det var brist på arbetskraft gynnade kvinnornas inträde på arbetsmarknaden alltså även näringslivet.
En politik för jämställdhet som inte går hand i hand med en politik för ekonomisk jämlikhet blir en feminism endast för kvinnorna i den härskande klassen.
Den utbyggda offentliga sektorn lockade också kvinnor från de hushållsnära tjänsterna, och hembiträdesyrket försvann nästan helt.
Under 1990-talet fördes den så kallade pigdebatten, om att införa skatteavdrag för köp av hushållsnära tjänster. Men det var först med nästa borgerliga regering, 2007, som man införde Rut-avdraget, skatteavdrag på 50 procent av kostnaden för hushållsnära tjänster upp till 100.000 kronor, det vill säga ett avdrag på upp till 50.000 kronor per år.
Argumenten för Rut-reformen var att man skulle frigöra tid för kvinnor att göra karriär genom att köpa sig fria från hushållsarbetet. Men det skulle också skapa nya jobb för invandrarkvinnor som stod långt ifrån arbetsmarknaden. Många ur samma kategori förväntades också starta nya företag i branschen.
Men hur blev det när de borgerliga idéerna mötte verkligheten?
Att Rut-branschen sysselsätter invandrarkvinnor som annars står långt ifrån arbetsmarknaden stämmer inte med verkligheten. 2013 var visserligen 64 procent av de anställda kvinnorna i Rut-företagen födda utomlands. Men endast 17 procent tillhör någon grupp där integration anses vara ett problem. Merparten av de anställda är födda i något av de nordiska länderna eller i ett EU-land.
På ett liknande sätt ser det ut bland Rut-företagarna. Endast 13 procent av de nya kvinnliga företagarna i Rut-branschen har ett ursprung där det finns några särskilda hinder för integration.
Anställningsförhållandena för de anställda i Rut-företagen är ingen upplyftande läsning. Kommunal uppskattar att cirka 300 av branschens 17.000 företag har kollektivavtal. Heltidstjänsterna är få, de flesta jobbar mellan 50 och 75 procent, enligt Monica Lindstedt, grundare av Hemfrid som har cirka 20 procent av Rut-marknaden.
Drygt hälften av Rut-företagen är dessutom enpersonsföretag, och arbetsförhållandena för den enskilde företagaren påminner troligen mer om en anställds än om en kapitalists.
Vilka är det då som köper tjänster där man får rutavdrag?
Rut-avdrag är vanligast bland höginkomsttagare och det är även höginkomsttagare som får ut mest avdrag i kronor. Lägst Rut-användning finns bland låginkomsttagare och ensamstående föräldrar.
Uppdelat per kommun kan man se att överklasskommuner som Danderyd, Vellinge och Lomma har störst andel av befolkningen som köper Rut-tjänster. Samtliga ligger på över 20 procent, med Danderyd i topp med 26,3 procent. I de flesta kommuner ligger andelen på en bra bit under tio procent, och lägst är den i Åsele där endast 1,9 procent köper Rut-tjänster.
Jordansson och Lane menar i sin rapport att Rut-reformen varit ”ett sätt för välfärdsliberalismen att få tillgång till resurser som gynnar den egna klassen medan det ska se ut som att det är en förbättring för alla”. Arbetarna ska känna det som att företag och kunder gör dem en tjänst genom att låta dem städa.
Det är uppenbart att en politik för jämställdhet som inte går hand i hand med en politik för ekonomisk jämlikhet blir en feminism endast för kvinnorna i den härskande klassen. Så var det 1919 och så är det idag, nästan 100 år senare.