Hoppa till huvudinnehåll
Av
Industriarbetare

Ledarkrönika: Själv är inte bäste dräng

Överklassen har haft ett välfungerande klasstänk länge. Det är dags att vi i arbetarklassen börjar agera som klass.


Jag har fått allt fler frågor om politik på min arbetsplats. Om hur jag ser på saker och ting då det är allmänt känt att jag är medlem i Kommunistiska Partiet. Det märks att det är valår, då skruvas det politiska intresset upp.

Den senaste tiden har Lasfrågan kommit upp till diskussion. Det var lite trevande först, då mina arbetskamrater inte riktigt visste vad försämringarna innebär. Efter många och långa diskussioner så har de förstått min desperation.

Jag har visat uppropet som har tagits fram och förklarat hur viktigt det är att vi också skriver under på det och jag har tagit upp att vi borde ta till politisk strejk för att visa att vi inte går med på försämringarna.

Men jag märker samtidigt av ett mer individualistisk tänkande där var och en kör sitt race. Varför har det blivit så här? Borgarklassen har ett väl fungerande klasstänk som under flera år pressats på oss i arbetarklassen, som att själv är bäste dräng. Men det är fel, det bara utarmar oss och vi blir villrådiga.

Detta individuella tänkande har diskuterats på min arbetsplats när det handlat om individuella löner. Med det systemet så bråkar vi arbetare mellan varandra istället för att göra gemensam sak mot borgarklassen.

Gemensamt kan man göra förändringar, men i princip aldrig själv. Visst en och annan kommer att klara sig och ta sig uppåt, men som en enhetlig klass så kommer vi att gå under.

Vems intresse är det som ligger till gagn när Lasförsämringarna ska genomföras? Det är verkligen inte vårt!

Hur kan våra valda ledamöter i facket gå med på detta? De har sålt sig för fina jobb hos Socialdemokraterna – så som Kommunals ordförande gjorde. Redan från början skulle foten satts ner och våra fackledningar skulle bara sagt att det här är inget vi går med på.

Det här är viktiga frågor att diskutera på sin arbetsplats. Man får vinkla in det ibland, för givetvis finns det arbetskamrater som ibland har en helt annan uppfattning, som är styrda av borgerligt tänkande.

Vi ser våra rättigheter en efter en skäras bort med floskler om valfrihet. Valfrihet för vem? För arbetsköparna att kunna göra vad som helst med oss utan att vi ens kan protestera. 

Arbetsköparnas roll i individualiseringens är stor. De vinner på att vi strider mot varandra istället för att gemensamt kämpa för ett bättre samhälle. 

Jag tänker i alla fall inte sluta snacka politik på jobbet. Jag vet att det behövs. Det är viktigt att påminna varandra om att vi ska kämpa tillsammans. Som nu mot försämringarna av Las.