75 år sedan: From Stockholm with peace

Stockholmsappellen publicerades den 19 mars 1950. Texten var kort och enkel. Den översattes till många olika språk:

”Vi kräver ovillkorligt förbud mot atomvapnet, som är ett vapen för terror och för massutrotning av människor.

Vi kräver upprättandet av en sträng internationell kontroll för att säkra detta efterlevnaden av detta förbud.

Vi anser att den regering som först använder atomvapnet, mot vilket land det än må vara, skulle begå ett brott mot mänskligheten och måste behandlas som krigsförbrytare.

Vi uppmanar alla människor av god vilja i hela världen att underteckna denna appell.”

Gensvaret blev massivt. I Sverige samlades 330 000 namnunderskrifter in i huvudsak av medlemmar i Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) som var det enda svenska parti som fullt ut stödde kampanjen. Också i andra länder leddes insamlingsarbetet av medlemmar i kommunistpartierna och allierade politiska krafter: i Finland skrev en miljon människor under appellen, ganska precis 25 procent av Finlands befolkning. Bland dem fanns premiärministern och senare presidenten Urho Kekkonen. I grannländerna Danmark och Norge nåddes 140.000 respektive 100.000 underskrifter.

I Italien skrev 17 miljoner människor på, i Frankrike 14 miljoner, i Västtyskland två miljoner och i USA tre miljoner, trots att aktivisterna trakasserades och hotades på olika sätt; arbetet gjordes i första hand i och genom de fackliga organisationerna. I bilstaden Detroit var insamlingsarbetet framgångsrikt. I Japan skrev 6,4 miljoner på.

Enligt organisatörerna i Världsfredsrådet samlade insamlingen totalt 273 470 566 underskrifter. Högerpressen raljerade och hävdade att då var hela Sovjetunionens befolkning inräknad. Det var den naturligtvis inte, men om den hade varit det och 170 miljoner Sovjetmedborgare räknades bort från det totala resultatet, så hade antalet namn ändå gått upp till 103,5 miljoner underskrifter.

Initiativtagare till Stockholmsappellen var den nybildade Svenska Fredskommittén, skapad som en svensk sektion av Världsfredsrådet. I Fredskommitténs ledning fanns den förre stenarbetaren John Takman som studerat till läkare via en brevkurs på Hermods, läkarkollegan Nils Silfverskiöld samt författarna och fredsaktivisterna Eva Palmaer, Henry Peter Matthis och Per-Olov Zennström. 

Den politiska högern och socialdemokratin motarbetade aktivt appellen. Redan när det första mötet skulle arrangeras, fick Svenska Fredskommittén problem. Kommittén hade ett kontrakt om möteslokaler och inkvartering för tillresta gäster på Hotell Continental i Stockholm. Men bara kort före mötet meddelade hotellets ägare, den tidigare riksdagsledamoten för Högerpartiet Sten Stendahl att han inte ville ha några fredsaktivister i sina lokaler.

Efter en intensiv jakt på nya lokaler för mötet lyckades kommittén säkra ett kontrakt med Folkets Hus. Där samlades den 15 mars 120 delegater från 35 länder och 700 inbjudna gäster. Professor Joliot-Curie höll inledningstalet. Den 19:e mars publicerades Stockholmsappellen.

Minst 333.000 svenskar skrev på listorna. I sin bok En illojal europés bekännelse (1983) berättar Jan Myrdal om en incident, en redogörelse så god som någon för hur den svenska högern, men även stora delar av socialdemokratin, såg på en namninsamling som krävde fred istället för krig. Hur tio namn aldrig kunde redovisas.

”En vårkväll 1951 gick jag i Annedal i Göteborg för att samla namn på appellen för en fredspakt mellan stormakterna. Jag var i första våningen och ringde på. Det var ett landshövdingehus. En man öppnade. Han tog emot appellen, sade:

– Visst ska jag skriva på.

När han fick den i handen rev han den i småbitar. Det stod tio namnteckningar på den, och han sade:

– Jag är demokrat. Jag tror på friheten. Jag tror på de mänskliga rättigheterna. Ni är förrädare.

Sedan slängde han igen dörren. Dessa tio namnteckningar kom på så sätt aldrig att bli redovisade.”

Säkerhetspolisen hade fredsaktivisterna under luppen. I en rapport från 1998 om aktiviteter riktade mot fredsaktivisterna, skriver professor Gunnar Brodin, ordförande i Säkerhetstjänstkommissionen, om hur polisen riktade in sig på SKP:s roll i namninsamlingen:

”Inom försvarsstaben fanns en liknande uppfattning vilket framgår mycket väl av en översikt upprättad i juni 1950 över SKP och fredsrörelsen. I översikten poängterades att flera av de svenska representanterna vid Världsfreds-kongressen i Paris var kända som ”aktivt arbetande kommunister”.

Vidare skrev Säpo att det intensiva arbetet från SKP:s sida visade också hur viktigt fredsarbetet ansågs vara inom partiet. Det fanns också en risk att det hängivna arbetet skulle bära frukt i form av en opinionsförändring inom det svenska folket:

”I hela landet arbetar kommunisterna målmedvetet med fredens försvar såsom täckmantel för partiets politik i övrigt. Genom denna aktion för världsfreden är det möjligt att den kritiska inställningen till kommunismen i vårt land avtrubbas i allt vidare kretsar. Partiet skapar nya kontakter i skilda läger, vinner sympatisörer och nya medlemmar, speciellt bland de intellektuella, och nästlar sig in i ideella sammanslutningar och organisationer allt enligt den tidigare av partiet använda metoden att inom dessa och fackföreningarna skapa kommunistiska fraktioner…”.

Precis då som nu motarbetades fredsrörelsen av högerkrafterna och det militärindustriella komplexet. Rapporten citerar en kapten Rudbeck som tio år efter insamlingen av namn på Stockholmsappellen sammanfattade Säkerhetstjänstens inställning ”att propaganda kan i mycket hög grad påverka folkmeningen är ett väl dokumenterat förhållande. Fullt klarlagt är också, att nu pågående propaganda måste betraktas som ett väsentligt riskmoment, därför att den kan verka förlamande och undergrävande på försvarsviljan”.

Tongångarna känns igen.

Världsfredsrådet leddes av Frédéric Joliot-Curie, den franske kärnfysikern som fick Nobelpriset i kemi 1935. Appellen och Världsfredsrådet hade stöd av bland andra den amerikanske sångaren och skådespelaren Paul Robeson, författarna Jorge Amado från Brasilien, Alexej Fadejev från Sovjetunionen och tyskarna Anna Seghers och Arnold Zweig.

Många intellektuella, konstnärer, kompositörer och musiker, bidrog till att kampanjen blev lyckad. Pablo Picasso med sin teckning Fredsduvan. Picasso skapade Fredsduvan till den Första Internationella Fredskongressen i Paris 1949. Från början en enkel avbildning av en duva som Picasso fått av sin vän och rival, den franske konstnären Henri Matisse. Picasso utvecklade sin teckning och den fjärde versionen blev det som är ett av världens mest kända konstnärliga alster och än idag en universell symbol för fredskampen.

Picasso förklarade att han med färgval och komposition ville ge uttryck för att folken måste kämpa för att skapa fred i världen, och att den kampen kräver gemensamma ansträngningar.

Det avtryck som Picassos fredsduva har gjort i världen kan knappast överskattas: duvan finns på affischer, på banderoller och på frimärken… överallt som en kraft som förenar fredsvänner och -aktivister i hela världen.

Den mexikanske konstnären och muralmålaren Diego Rivera bidrog med sin numera försvunna Pesadilla de guerra, sueño de paz (Krigets mardröm och drömmen om fred). En enorm muralmålning där bland andra Riveras hustru Frida Kahlo i sin rullstol uppmanar människor att skriva på Stockholmsappellen.

Appellen stöddes också av den sovjet-judiske författaren Ilja Ehrenburg som ägnade delar av sin romansvit Den nionde vågen (Arbetarkultur 1953) åt Stockholmsappellen. Handlingen i de båda böckerna i sviten rör sig mellan flera länder, Frankrike, USA, Tjeckoslovakien, Sovjet, Italien och ett kapitel också i Sverige där delegaterna på fredskongressen enas om Stockholmsappellen. Ehrenburg beskriver hur lätt det kunde vara att få underskrifter, eller hur svårt - men hur de som samlar in namnen ändå fortsätter.

I ett arbetarkvarter i Paris går Hervé och Mado runt med appellen. De kommer rakt in i ett födelsedagskalas:

”När Mado kom hade någon just berättat en rolig historia. Moriset torkade sig länge i ögonen med servetten. Sedan tvang han Mado att sätta sig vid bordet och dricka en kopp kaffe.

– Jag känner till den där appellen, de har berättat om den på fabriken… Du, Pierre, har du skrivit på redan? Här ska ni få se, vi skriver på allihop, familjen Moriset och familjen Fontaine, elva personer barnen inräknade. 

Pierre, som just var på tal, sade:

– När amerikanerna kom och befriade oss förstod jag inte varför de var så kärvänliga mot Gestapomännen. Men nu är det inte svårt att förstå den saken: idag står det i l’Huma (kommunistpartiets tidning l’Humanite) om hur amerikanerna återupprättar Hitlers armé.”

Insamlingslistorna med de 333.000 svenska namnen finns fortfarande kvar i Utrikesdepartementets arkiv. När listorna lämnades över till dåvarande utrikesminister Östen Undén (S), vägrade han ta emot dem.  

Signaturer i urval

Bland de många som skrev på Stockholmsappellen märks sångare, musiker och skådespelare som Maurice Chevalier, Yves Montand och Simone Signoret från Frankrike, kompositören Leonard Bernstein och jazzmusikern Charlie ”Bird” Parker från USA samt den sovjetiske kompositören Dimitrij Sjostakovitj.

Bland författarna Moa Martinson, Artur Lundkvist och Maria Wine, fransmännen Louis Aragon och Pierre Benoit, amerikanen Dashiell Hammett som skrev bland annat Riddarfalken från Malta, chilenaren Pablo Neruda, den irländske författaren George Bernard Shaw samt tysken Thomas Mann, Nobelpristagare i litteratur 1929, och landsmannen Lion Feuchtwanger.

Konstnärer som Pablo Picasso, Marc Chagall, Henri Matisse, Diego Rivera och amerikanen Kent Rockwell anslöt sig också till appellens budskap.