Från oss som bygger landet: Orimlighetens slavar

Slavar har lagt grunden till att rika stater och samhällen har kunnat byggas. Utan den kostnadsfria arbetskraften hade varken infrastruktur, industri eller jord- och skogsbruk kunnat växa i den snabba takt de gjort de senaste århundradena. Utan slavar och trälar hade det förmögna skiktet i samhället inte varit lika förmögna.

Att kostnadseffektivisera och skapa minimala utgifter för det fundament på vilket samhället vilar är fortfarande av största intresse. Staten visar tydligt detta!

Välfärdsarbetare utgör 2000-talets trälar. Tack vare regler och lagar och en hårt arbetande fackföreningsrörelse får vi numera lön för det arbete vi utför. Men bara så mycket, eller lite, som staten, region och kommuner tycker vi är värda.

Välfärden är som bekant skattefinansierad. De statliga, regionala, kommunala och även de privata delarna av välfärden ska alla dela på de skatter som vi gemensamt dragit in.

Hur kommer det sig att de allra lägst avlönade i skattefinansierade verksamheter anses vara den största ekonomiska bördan? Hur kommer det sig att skyhöga löner, förmåner och avgångsvederlag till chefer anses rimliga, samtidigt som lönehöjningar till de med lägst inkomster stoppas? 

Svaret tenderar att vara: för att de med låga löner är den största gruppen. Det är för många individer och då är det orimligt att höja lönerna för så många löntagare.

Orimligt är att en enhetschef tjänar dubbelt så mycket som ett vårdbiträde.

Orimligt är att inte ha inplanerade pauser i arbetet.

Orimligt är att jobba som timvikarie i flera år bara för att bli petad strax innan konvertering till en tillsvidaretjänst.

Orimligt är att inte kunna jobba fram till pension för att kroppen är utsliten. Orimligt är att pensionen utgör existensminimum.

Orimligt är att ständigt ta emot nedskärningsslagen.

Orimligt är att chefer blir omplacerade, alternativt får ett fett avgångsvederlag när de missköter sitt jobb. Välfärdsarbetare däremot hänvisas till a-kassa och arbetsförmedlingen.

Orimligt är att kräva hög kompetens men inte vilja betala för den.

Orimligt är att ovanstående punkter låter kusligt likt en träl.

Det är hög tid att göra situationen för välfärdsarbetare rimlig. Rimliga löner och villkor. Rimlig status i samhället och en rimlig glädje över att avsluta ett långt arbetsliv, i motsats till en gnagande oro över ekonomin.  

Det ska kännas rimligt och förnuftigt att vara välfärdsarbetare.